Tänkte dela med mig..,
… av muffinsfesten…
Eller, bilder från den rättare sagt. Jag var ju inte med. Det var en fantastiskt lycklig Hedvig som återberättade hela eftermiddagen och kvällen för oss andra. Vi som gått här och känt oss vilsna då lilla H inte var hemma en fredagskväll…
Lilla H har bubblat om hur hon inte orkade blåsa upp ballongerna, men att Johanna gjorde det, om hur de gjorde just runda pizzor som Hedvig ville och om hur goda de var, fast lilla H egentligen inte är så förtjust i pizza. Hon har berättat om hur fint de dukat, Johanna och Hedvig, och om hur de bakade muffins och smakade på smeten och om hur Johanna fick ställa ut dem på balkongen för att de skulle svalna så att de skulle kunna äta dem.
Lilla H har också berättat om John.
John som kom hem alldeles genomsvettig och måste duscha för att han hade spelat badminton. Men de hann prata lite Hedvig & John. Sade Hedvig.
Sist men inte minst har Hedvig berättat om hur Johanna ”glömt” bädda sängen! Herre Gud liksom?!?! Johanna dementerar dock och säger att hon både lagt iordning täcken och lagt fram fina kuddar. Joråmensåatt… hon är lite kräsen lilla H. Mest av allt är hon lycklig över fredagen med Johanna!
Hedvig hjärtar Johanna = sant
❤️
Hela familjen hjärtat Johanna = sant
Hej, jag måste bara kommentera till slut. Jag har läst din blogg ett bra tag nu och jag är väldigt fast hur du beskriver upplevelserna som ni har tillsammans. Jag är själv uppvuxen med en fysiskt funktionsnedsättning (även fast jag inte tycker om det ordet är det enklaste vägen att beskriva mitt ben) och jag känner igen mig i mycket kring det du beskriver om andra människor och egna tankar. Tycker det är väldigt bra hur du kan genom bloggen visar de som inte är vana med något liknande till ett annat perspektiv än dem är vana vid och på så sätt bidra till mer empati – något som skulle behövas mer i världen.
Jag har nu tack vare många operationer "fixat" mitt ben och jag skulle på något sätt vilja hjälpa andra och sprida lite glädje. Jag vet att det inte är riktigt samma men jag kom att tänka på Johanna här på din blogg. Jag skulle vilja göra något liknande och undrar hur det var ni kom i kontakt med henne, var man kan anmäla sig till att vara en kontaktperson eller vad det kallas?
Du behöver absolut inte svara på min fråga om det känns för personligt, men jag skulle vilja göra någon familj lika glada som ni har blivit. 🙂
Vilken fest! Vem vill inte ha muffins, rund pizza och ballonger:) och visst är det konstigt när man får "egentid". Det känns så konstigt att man inte vet i vilken ände man ska börja. Sätta sig ner och koppla av, fara runt och göra saker man inte hinner annars, njuta av lugnet? Det blir liksom för många valmöjligheter:)
Där sade du det! Det blir för många valmöjligheter! Tom känner jag mig också på något underligt vis…
Vilken tur att Hedvig har Johanna, eller kanske tvärtom 🙂
Tänk vad underbart det är när två personer hittar varandra så där klockrent… <3
Exakt! Vilken tur att vi hittat just Johanna <3