… där mamman och pappan fick för sig att åka på båtmässan…

 

Lilla H älskar inte båtmässan och ville hellre vara hos mormor och morfar.

Hos mormor och morfar får man köttbullar, potatis, sås och lingon till lunch – om man önskar.

Det hade Hedvig önskat och hon fick det också. Så klart.

 

På båtmässan tittar mamman och pappan gärna på olika saker. Nya, fina båtar tittar de gärna på båda två. Motorer, gps:er och andra tekniska prylar som pappan går igång på gör att mamman bara himlar med ögonen och traskar vidare. Inredning, kläder och en massagestol (jo, faktiskt – på båtmässan) gör mamman alldeles prillig, kollrig och euforisk. Då himlar pappan med ögonen och liksom traskar vidare, helt ointresserad.

Mamman fattar ingenting.

 

Gemensamt är dock att de båda kommenterar saker som lilla H hade tyckt om. Kanske kommer en typisk Hedvigkommentar över läpparna och de båda skrattar igenkännande – fast lilla H inte ens är med. Det är så konstigt det där när barnen inte är med. När en mamma och en pappa plötsligt har möjlighet att prata om saker de annars aldrig hinner prata om: då pratar de om alla de fina barnen som inte är med…

 

Vi såg en liten plastjolle med något vev-aktigt istället för åror och tänkte att det vore ju himla kul för Hedvig. Fast vart skulle vi ha den? Och för den delen så har hon ju lärt sig att ro. Då är väl denna helt onödig? Och det här med de roliga ihopfällbara cyklarna som folk har på sina båtar, visst vore det en kul? Men hur gör vi med Hedvig som lärt sig cykla, men bara pyttelite liksom. Plötsligt ser vi en sådan rolig cykel med två sadlar på och ja, kanske det vore jättekul för då kunde ju Hedvig vara med och cykla? Å andra sidan går det ju bra att vänta med en ihopfällbar cykel några år, tills hon kan cykla på en egen. Och så vidare…

 

Så där höll vi på. Fast hon inte ens var med.

Så plötsligt står jag med en broschyr i handen, eller folder mer kanske. Från segelsällskapet på orten där vi bor. Jag vänder på broschyren och där är hon ju! Vårt lilla hjärta! Leende som en sol mot oss och finaste lilla kompis Max bredvid sig. Från seglarskolan i somras. Mamman och pappan brast ut i skratt. Det är så mycket Hedvig! Att bara dyka upp här och där och lite varstans.

 

Väl hemma igen gick Hedvig och jag till skogen. Vi skulle leta spår tyckte Hedvig. Jag kände mig som värsta Wild Kids aspiranten och lilla H hittade spår i ett kör. Det blev så galet spännande då Hedvig hittade spår från såväl elefanter, tigrar, lejon och tvättbjörnar! Här! I vår skog! Jag hade ingen aning om vilken farlig skog vi lever nära – men nu vet jag…

 

♥