… att barnen hade sportlov, men inte jag…

Denna veckan tycker jag att det känns konstigt att jag har sportlov, men inte barnen.

 

Att ens ha sportlov vid min ålder känns märkligt.

Det kan jag å andra sidan vänja mig vid – det känner jag redan efter första dagen.

För att verkligen leva upp till det sportiga i sportlovet skyndade jag mig att träna då lilla H åkt till skolan. Länge tränade jag, utan en tanke på någon annan: ingen som skulle hämtas, lämnas eller nattas. Märklig känsla det också. Fix och trix med småsaker i huset inför kommande visning. Lunch med bästa Britta – hon som fyller på mitt energiförråd så fort vi ses. Så till det allra bästa: jag kunde hämta lilla när skolan slutade. 14.10 – prick!

 

Jag hade lovat att jag verkligen skulle sitta i soffan utanför klassrummet då hon stegade ut, och det gjorde jag. En strålande, hoppande, skuttande och glad liten H hade inte ens tid att säga hej då till fröknar och kompisar. Himmel, jag har glömt hur det är att ha all den här härliga tiden på eftermiddagen. Med en solstråle som inte hunnit bli ett dugg trött efter en lång dag – bara för att den inte varit så lång.

 

Hemma gjorde vi fruktsallad till mellis och Hedvig ville äta ute i solen. Jag tänkte att vi väl får palta på oss kläder och sätta oss intill huskroppen så kunde det nog vara skönt. Solen sken ju ändå. Men så ville inte Hedvig. Hon ville sitta på altanen, utan ytterkläder och utan strumpor – solen sken ju ändå tyckte hon också. Grejen var att Hedvig även fick för sig att det var sommarvärme eftersom vi hörde fåglarna. Vi satt inte ute. Vi stod där i köket och dividerade lite om vart vi skulle sitta då, när det nu var så kallt ute. Hedvig satte sig pladask på golvet där vi stod och så kom det sig att vi hade picknick på köksgolvet. Det gick strålande det också. 

 

Vi hann spela bandy på gatan. Eller, innebandy som Hedvig envisas med att kalla det fast vi spelar ute. Det blev som ett träningspass till. Hedvig stod mest i mål och jag sprang och sprang, jagade den lilla vita bollen med miljoner hål i febrilt. Slängde in ett och annat mål också. Men hur vi än räknade målen kom Hedvig alltid fram till att resultatet var till hennes fördel. Så det var nog så.

 

Att en måndag, bara så där, få bestämma mat och då sin önskemat kan vara lycka. Hedvig önskade köttbullar, potatismos, sås och lingon – och det gick ju bra idag. Idag när tiden var på vår sida.

 

Att trilla köttbullar tillsammans och småprata om livet samtidigt som jag ler åt de söta, oformliga köttbullarna hon gör – det är underbart. Att se hur det glittrar av lycka i hennes små ögon då hon får en egen, lite mindre, stekpanna att steka sina köttbullar i – det är också underbart. Att titta på hur hon noga bestämmer vilken skål hon vill lägga sina egna nystekta köttbullar i – det är lika underbart det. När hon sedan vänder sitt toksöta lilla ansikte mot mig och med full övertygelse säger att hon minsann tänker bli köttbullare när hon blir stor, då svämmar hjärtat liksom över av kärlek till detta vackra, speciella lilla flickebarnt…

 

♥