Det kan hända att man blir så genomsvettig…
… att man blir alldeles avundsjuk…
 
Sant!
Om man hittar den mjuka bollen som Ludde sydde till lilla H då han var bara nio år, då måste man ju spela handboll. På en gång. Det förstår nog varenda en. Då hugger man tag i sin mamma och placerar henne på ett ställe i hallen – jo, lilla H talar gärna om vart skåpet ska stå, därför placerar hon oss som hon vill – och sedan placerar hon sig själv på ett annat ställe i den långa hallen. På lagom avstånd.
 
Sedan kastar lilla H och mamman handboll så det står härliga till. I hallen.
Hedvig träffar rampen med spotlights i taket och en slocknar. Strax därefter träffar mamman samma ramp med spotlights, och en lyser plötsligt så starkt som den aldrig har gjort. Det blir väldigt roligt där och då, även om det inte ter sig särskilt kul så här några timmar senare, men i alla fall. Vi hade roligt och Hedvig flyttade mina målstolpar, som egentligen bara fanns i fantasin, hela tiden. Det ledde till att snudd på varenda räddning jag gjorde plötsligt inte var någon räddning, men väl ett klockrent mål. Jag hängde inte med i reglerna riktigt. De var liksom flytande, och inte till min fördel. Å´ andra sidan har jag aldrig lärt mig reglerna i handboll så jag hade inte så värst mycket att sätta emot. Men jag har faktiskt aldrig sett att man har flyttat målstolpar tidigare. Fast jag har ju heller inte sett fiktiva målstolpar någon gång.
 
Det lite höga blodtrycket i lilla H:s kropp gör att hon blir varm och svettig väldigt fort.
Tröjan åkte av, sedan spelade vi lite till. Jeansen åkte av, sedan spelade vi lite till.
Hon torkade pannan med den mjuka bollen, flera gånger, sedan spelade vi lite till.
När jag föreslog en paus för att dricka lite vatten, höll lilla H med.
 
– Helle Gud! Ja´ äl så svetti´ att ja´ blil avunsssccchhhuuuk…
 
 
 
Hedvig vann med 40-24 – typ…