Det där med syskon som ambassadörer…
 
… för små vackra själar som så väl behöver det…
Det är oslagbart.
 
Vad vore livet utan alla dessa dessa fantastiska, kärleksfulla och omtänksamma syskon?
Jo, då vore livet inte fullt lika bra….
 
Förra veckan hade Ebba som uppgift i svenska att hålla ett argumenterande tal. Valfritt ämne.
Vad väljer hon, mitt äldsta lilla hjärta? Jo, hon väljer att stå upp inför sin klass, inför sin lärare och argumentera för alla människors lika värde. Läs hennes tal nedan. Läs och låt dig beröras. 
 
Jag känner mig överväldigad, tårögd och stolt…
 
 
 
 
 
Det är inte länge sedan funktionsnedsatta personer inte var accepterade i samhället – om de ens är det idag?

De sattes på institutioner, uteslutna från resten av världen. Senare kom någon med en briljant idé: de funktionsnedsatta skulle inkluderas i samhället. Sverige skulle bli jämställt och varje enskild individ ha rätt att vara som de är – alla skulle vara lika mycket värda!

Det är ju klart, alla är vi människor.Frågan är om vi nu, 2014, inte är tillbaka på ruta ett?

Enligt forskning kommer det år 2030 inte längre födas några barn med Downs syndrom i Danmark. Där erbjuds alla gravida kvinnor sedan 2004 en allmän screening för att se om det är stor risk att barnet har en kromosomavvikelse. Antalet födda personer med Downs syndrom i Sverige idag, är ungefär lika många som år 1978. Detta trots att de blivande mödrarna har blivit äldre, vilket borde ha lett till fler födda barn med Downs syndrom. Är vi i Sverige på väg åt samma håll som Danmark?

Jag är inte emot abort. Det kan finnas många anledningar till att göra abort och jag tycker det är fantastiskt att vi i Sverige har möjligheten till det. Det jag vänder mig mot är att vi med hjälp av tekniken kan sortera ut de personer som vi inte tycker har ett värdigt liv. Jag ser ett etiskt dilemma: Vilka är vi att avgöra om någon annans liv är värdigt eller inte? Behöver vi ens fosterdiagnostik? Vill vi inte bara ta emot de barn vi får?

Göran Hägglund, skriver i Svenska Dagbladet (23/2 2009) angående fosterdiagnostik: ”Det finns skäl att diskutera frågan om föräldrarna verkligen behöver den information som i vissa fall kan användas så här.” Göran Hägglund syftar på rätten att välja bort ett barn som genom fosterdiagnostik visar sig bära på någon form av avvikelse.

Jag undrar vad nästa steg är? Kommer vi i framtiden kunna sortera bort människor med hörselnedsättning? Människor med bruna ögon? Vill vi ha ett samhälle där bara de högst presterande tolereras? Vad gör vi då med de barn som först efter några år får en diagnos? Med människor som förvärvar till exempel en hjärnskada? Skall vi ”ta bort” dem på något sätt? Ska vi sätta dem på institutioner för att behålla vårt elitistiska samhälle? Vi vänder oss emot den fruktansvärda utsortering av människor som Hitler gjorde under andra världskriget. Men är det inte precis vad vi i dagens samhälle håller på med? Utrotning av människor som inte anses ha ett värdigt liv. Människor som inte tillåts vara olika.

Att människor med funktionsnedsättning kostar samhället pengar är ord man ofta läser och hör. Ja, de kostar samhället pengar, men det gör vi alla. Människor med funktionsnedsättning kostar samhället pengar genom de särskilda insatser som behövs, genom det extra stöd som många gånger är nödvändigt. Människor med funktionsnedsättning har inte sällan tilläggsdiagnoser. Dessa måste behandlas, tas om hand om. Det kostar pengar. Människor utan funktionsnedsättning drabbas också av sjukdom. De kan också behöva hjälp, stöd och behandling. Rökare drabbas inte sällan av hjärt- kärlsjukdomar. Diagnoser som i de flesta fall är självförvållade. De kostar pengar. Massor av pengar.  Dessa pengar talar vi aldrig om. Varför? Är det ändå så att människor utan funktionsnedsättning är viktigare? Fast vi inte vill erkänna det. Strävan efter det elitistiska samhället lyser igenom än en gång.

Jag läser Trude Trönnes-Christensens krönika (www.aftenposten.no 13/3 2011) och berörs av det jag läser. Hennes kärleksförklaring till sin storebror Stian som har Downs syndrom.


”Stian min Stian, den enda. Hur, min kära bror, skall jag kunna förmedla ditt oändliga värde och din enorma betydelse för vår värld?”

 

Jag berörs då hennes ord kunde vara mina egna. Mina ord till min lillasyster. Också hon har Downs syndrom.  Min lillasyster kommer kanske inte att vara högpresterande. Inte på det vis som vanligtvis menas med högpresterande. Men min lillasyster presterar redan nu så oändligt mycket mer, bara genom sin existens. Hon besitter förmågor vi andra har glömt av. Förmågor som ändlös kärlek, som att vara sann, som att vara här och nu. Räknas inte dessa förmågor i det elitistiska samhälle vi nu framkallar? Är det bara prestation på hög intellektuell nivå som räknas? För mig är det skrämmande. Hon lär mig om livet som ingen annan. Om det inte räknas, vad får vi för samhälle då?

 

Hedvig min Hedvig, den enda. Hur, min kära syster, skall jag kunna förmedla ditt oändliga värde och din enorma betydelse för vår värld?