Ibland blir man som…
 

 
… extra fundersam…
För egen del.
 
Men också å´ andras vägnar.
Jag tycker om människor. Alla slags människor.
Jag tycker inte om alla människor, det är inte det jag säger. Men alla slags människor.
I hela mitt liv har jag lagt mig vinn om att försöka förstå andras situation, försöka förstå hur andra tänker, känner och resonerar. Jag lyckas inte alltid. Inte alls alltid. Men jag försöker. Och det är ingen glorifiering av mig själv, det handlar bara om att jag alltid tyckt om och känt mig intresserad av andra människor och deras liv. Pappan här i huset skulle kanske säga att jag bara är nyfiken – om han vill retas – men nej, inte heller nyfikenhet handlar det om. Inte om vi talar om den allra vanligaste betydelsen av ordet nyfikenhet i alla fall.
 
För egen del har jag klurat på hur knepigt, ledsamt och hjärtskärande det känns när ens barn inte mår bra, när de har ont. Det spelar ingen roll att de inte är små längre, man vill så gärna ta ifrån det onda. Man kan vara en vacker 17-årig, 187 centimeter lång son med en stor beskyddarinstinkt om sin ”gamla” mamma, men när det gör förtvivlat ont och den unga mannen – jo, för han är en ung man numer – vrider sig i plågor och panik, då ser mamman bara den lilla vackra pojken framför sig som hon vill lyfta upp i knät och vagga och vyssja. Istället får hon nöja sig med att hålla handen, klappa kinden och pussa pannan.
Så livet är ändå, har jag tänkt idag. Som en blandning av sött och surt.
 
Så klurar jag lite på Carl- Einar Häckners hjärtskärande nakna ord då han beskriver kärleken till sin vackra syster. Han skriver om hur det är när livet är annorlunda. Om kontakten, elektriceteten, mellan honom och hans syster. Och han skriver om hur han hatar ordet utvecklingsstörd. Jag hatar det också.
Jag hatar det tillsammans med Carl-Einar Häckner och jag berörs av hans ord. Så sanna.
Så livet är ändå, tänker jag igen. Som en blandning av sött och surt.
 
Så läser och klurar jag lite till.
Jag läser en krönika av Sören Olsson.
Han skriver om hur förändring tar tid. Om att ingen kan göra allt, men att alla kan göra något.
Också detta sanna ord. Sanna och kloka. Det är nog bara jag som är lite för otålig. Jag kan verkligen inte begripa hur lång tid det skall ta att förändra vissa saker, vissa mönster, vissa tankesätt. Detta är en av sakerna jag fullständigt misslyckas med att förstå. Det spelar ingen roll hur många situtationer jag försöker sätta mig in i, hur många tankebanor jag snirklar mig in i – jag förstår inte att förändring kan ta sådan tid. Jag önskar jag hade mer av Sören Olssons tålamod. Jag blir lite stressad av att ingen förändring tycks ske. För om den sker i så små, små steg, då kanske någon plötsligt ordnar ett jättekliv bakåt igen! Och hur blir det då?
Livet, det är nog verligen som en blandning av sött och surt.
,
Så dimper den ner i brevlådan, tidningen UNIK, och jag får läsa och klura igen.
UNIK är FUB:s medlemstidning och kan läsas från två håll. Från det ena hållet är den mer lättläst.
Agneta Berghamre Heins skriver i sin ledare om hur hennes tankar vandrat från det ena till det andra. Sprunget ur att hon rensade bland gamla böcker så gav den ena tanken den andra. Hur hon i tanken, via min krönika i tidningen, hamnade hos Hedvig, och skriver:
 
 Hedvig så full av energi och vilja som varje liten frisk 10-åring.
 
 Tänk ändå, att lilla H letade sig in i hennes tankar när hon tog sig tid att stanna upp och fundera över livet.
För fjärde gången idag tänkte jag att livet är som en påse Gott & Blandat, lite sött och lite surt.
 
 
Jag tror att det är en god idé att försöka lägga sig vinn om att förstå att vi alla är olika, men lika bra…
 
 
 
Så tänker jag och läser texten på vår fina tavla igen och igen…
 
 
 
 
PS. Tavlan är gjord av Anna Ökvist, som du kan läsa mer om här. DS