Det där med att rita en egen…
 
… skattkarta…
Kan visa sig bli ett äventyr.
 
Hedvig ritade en skattkarta på förmiddagen idag.
En riktig en med ett tydligt kryss där skatten förmodades vara.
Hon satt i trädgården då hon ritade den. För att hon skulle kunna måla av världen som hon sade. Så att vi lättare skulle hitta skatten.
Längst ut på udden skulle den vara.
 
Vi traskade iväg längs grusvägen, Hedvig och jag.
Kände lite på havet med tårna då och då. Jagade skattkartan då den blåste ur händerna ett par gånger och tittade på en tjock och präktig larv som liksom hasade sig fram över grusvägen. Hedvig klurade lite på om den kanske skrapade magen hela tiden, i de vassa små stenarna. Hon klappade larven och sade att den var söt. Jag höll kanske inte med om just det men sade att den i alla fall är snäll och att det måste vara huvudsaken. 
 
För att gå till udden och till den eventuella skatten måste man gå igenom kohagen. För att komma in i kohagen måste man öppna en grind. När vi närmade oss grinden kom en bil körandes på andra sidan. Hedvig sprang fram för att öppna grinden åt bilen. Det är sådan hon är mitt lilla hjärta, hjälpsam så det förslår. Hon öppnar grinden och bockar djupt samtidigt som hon vinkar fram bilen och utdelar sitt soligaste leende. Bilen stannar till, hissar ner rutan och mannen bakom ratten ger Hedivg två kronor! Så otippat och så fantastiskt roligt! Hedvig känner sig som Emil i Lönneberga när hon lycklig visar mig sina ihoptjänade pengar. Vi traskar vidare.
 
Plötsligt låg de där allihop. Kossorna.
Kossor och kalvar, huller om buller, ivrigt idisslande. En stod upp och glodde på oss där vi kom traskande. Det var en tjur! Hujedamej! Jag som avfärdat pappans ord om att det minsann finns en tjur i hagen också. Jag som sagt att det ju inte kan vara möjligt, man vet väl hur tjurar är liksom?! Men jo, han har stått fast vid sin övertygelse och jag har valt att lämna det därhän. Men det finns alltså en tjur i kohagen…
 
Han verkade inte ilsken.
Kanske är han kastrerad, vad vet jag.
Hur som haver kollade den icke riskbenägna mamman möjliga flyktvägar om tjuren nu skulle gå till anfall. Hon funderade också en stund på exakt hur långt – och hur högt – hon skulle orka bära lilla H samtidigt som hon sprang, om han skulle gå till anfall. Det gjorde han inte. Han var tämligen ointresserad av oss. Men han kliade sig på halsen mot ett skjul så att skjulet nästan välte. Det gjorde han minsann…
 
Vi kom fram till udden och vi fann skatten!
Där låg plötsligt en guldpeng av choklad.
På pricken där den skulle ligga enligt skattkartan.
Lilla H hoppade jämfota av lycka. Själv funderade jag på hur många gånger vi kan göra så här innan fröken i fråga sätter det i system för att få just en liten guldpeng bara sådär. Förmodligen inte så många gånger till…
 
Vi traskar tillbaka, nöjda i hågen.
Jag kikar efter ostronskal som jag vill ha i mängd.
Vi doppar tårna i havet för femtielfte gången och jo, vi tycker det känns kallare nu, havet.
 
Så utbrister Hedvig ett förtjust tjut och ropar ivrigt att hon ser en larv till. Fast den ”går” annorlunda än en den förra och är mycket större. Precis när hon sätter sig på huk för att klappa ser jag den. Det är ingen larv, det är en orm. En huggorm!
Plötsligt ter sig tjuren som ingenting och jag sliter bort lilla H från ormen som inte tycks ana någonting av min panik. På en millisekund hinner jag fundera på exakt hur långt det är till vårdcentralen och om jag kanske bör åka direkt till sjukhuset eller rentav ringa 112. Vi behövde inte göra någotdera. Den himla lilla huggormen ringlade iväg, Hedvig tyckte att det hela var oerhört dramatisk men på ett spännande vis och jag, jag blev darrig i hela kroppen, förbannade lantlivet och önskade mig för förstå gången ever att hösten skall komma…
 
Är det så här risky att bo på landet…?
 
❤️
 
 
Vad gör egentligen ormar under hösten och vintern…?