Jag går ju…
 
…i skolan på dagarna…
 
Om jag inte praktiserar förstås. Det gör jag just nu.
Men i alla fall, så går jag i skolan. På Ljungskile folkhögskola läser jag, och många andra.
Det finns många olika program att läsa på skolan. Bland annat finns YFK.
 
YFK är en yrkesförberedande kurs.
Den riktar sig till den som till exempel har gått i särskola och/eller har svårt att komma in på arbetsmarknaden.
Klassen på YFK är underbar och jag tycker det är en rikedom att just den klassen finns på den skola jag studerar.
 
För några veckor sedan ordnade YFK en föreställning som alla andra klasser var inbjudna till.
Föreställningen berörde mig djupt. Så djupt att jag funderat på den sedan jag upplevde den. Den handlade om att vara annorlunda. Den handlade om annorlundaskap och utanförskap, fast ingen uttalat sade att den handlade om dessa stora frågor. Frågor som borde vara det mest naturliga i världen att lösa, men som ibland tycks vara omöjliga att just lösa.
 
Först sjöng de Öppna din dörr – då fick jag en klump i halsen.
Sedan berättade de för varandra – fast det egentligen faktiskt var för oss andra – om vilka frågor som är jobbiga att få…
 
Kan du skynda dig lite?

Vad har du för diagnos?

Vem brukar du umgås med?

Har du någon pojk- eller flickvän?

 

Ungefär här började mina tårar att rinna…
Frågor som många av oss inte ens reflekterar över, får andra att må dåligt.
 
Vad ska man svara om man faktiskt skyndar sig så mycket man kan, och det ändå inte räcker?
 
Vad ska man svara om man inte vill berätta om sin diagnos? Man kanske inte ens vill ha en diagnos, men har en ändå…
 
Vad ska man svara om man inte har så många att umgås med, fast det enda man vill är att ha vänner som man kan umgås med?
 
Vad ska man svara om man otroligt gärna vill ha just en pojk- eller flickvän men har svårigheter att ”hitta” någon?
 
 
Livet är fullt av glädje och sorg, och det man säger stannar kvar i kroppens borg…
 
 
 
Livet är som en pjäs med olika roller, men vem spelar jag? Vem är jag?
 
 
Den första gången jag såg på dig
Och kände hur du såg på mig
Då föll allting jag trott var sant
Jag vet du kände likadant
Du var så vacker då som nåt jag aldrig kunnat nå
Och hjärtat slog ett slag för var förlorad dag

Jag gömde mig i fantasin
Så rädd för vad du kunde bli
Men var gång som jag ljög för mig
Så såg jag sanningen i dig
Nu står du här idag med allt jag någonsin velat ha
Och hjärtat slår ett slag för var förlorad dag

Öppna din dörr och säg att du vill ha mig här
Säg att du inom dig bär bara kärlekens röst
Och jag ska öppna min dörr och ge dig varje dag igen
Leva här för sanningen
Låt mig bli den som först öppnar din dörr

Så börjar livet här till slut
Vi gråter det som var förut
Så somnar vi så tätt ihop
Att dagen vaknar allt för fort
För den himmel som jag nått och för allt det som jag nu förstått
Ska hjärtat slå ett slag för var förlorad dag

Öppna din dörr…

Ge av dig det du vill ha av mig
Och säg att jag får alla förlorade år

Jag ska öppna min dörr och ge dig varje dag igen
Leva här för sanningen
Låt mig bli den som först öppnar din dörr