Kan en navelsträng…
… vara liksom tudelad…?
Jag tror nog det. Å ena sidan vill man ha dem så nära, så nära. Å andra sidan vill man att de ska ut och flyga och njuta av livet utanför hemmets trygga väggar. Det finns ju så mycket roligt i livet. Massor faktiskt.
Jag har känt, och känner mig, splittrad inför alla mina barns flygfärdighet. Jag vill ha dem nära men vill också putta ut dem i hela det roliga livet. Och jag njuter och gläds med dem när ögonen glittrar och de bubblar och berättar om allt de upplevt på egen hand, tillsammans med andra än med familjen. Det utvecklar, det berikar och varje människa växer med det. Vi vill ju växa som människor, eller hur?
Med lilla H blir det än mer komplicerat i mammahjärtat. Hon kan inte göra så mycket på egen hand ännu. Inte som Ebba och Ludde kunde när de var nio år. Men jag vill ju det. Jag vill att hon ska kunna uppleva allt som nioåringar bör få uppleva – utan sin mamma eller pappa. Då får vi arrangera lite. Det har vi gjort nu. Vi har arrangerat så att lilla H har fått världens bästa kompis, och hon är så mallig och så lycklig över detta.
Idag är första träffen. Den pågår nu, i skrivande stund. Johanna har hämtat Hedvig och de har susat till stora staden för att gå på bio, äta popcorn och dricka Festis. Vad de gör efteråt har jag ingen aning om.
Jag tror att jag är minst lika lycklig som Hedvig för den här eftermiddagen och kvällen. Minst. Men det är så konstigt, plötsligt har jag flera timmar utan Hedvig, utan passning, där jag kan göra vad jag vill. Och då vet jag inte vad jag ska göra??? Hedvig och jag är inte alltid tillsammans. Oftast är vi tillsammans, men inte alltid. Men om vi inte är tillsammans då är det jag som är iväg och gör något annat. Nu är det Hedvig som är iväg och gör massa roligt och det känns konstigt. Inte så att jag inte unnar henne, tvärtom. Jag unnar henne detta av hela mitt hjärta och lite till. Men det är tyst, det är tomt och det är lite konstigt att hon inte är hemma. Jag har ingen aning om när hon kommer hem men jag vet att hon njuter och har det underbart. Ett mms från Johanna bara bekräftade det jag hade på känn; hon är lycklig, vår älskade lilla H…
 
 
Jag gick förresten och tränade och därefter dammsög jag och nu går jag mest här och känner mig lycklig för att Hedvig är på väg att få sitt väldigt efterlängtade egna sociala liv…