Jag känner mig så väldigt orolig…
… för det faktum att lilla H alltid kommer att vara så beroende av andra människors välvilja…
Jag känner mig så väldigt orolig för det faktum att situationer kommer uppstå, där någon av oss alla som tokälskar lilla H inte kommer att vara i närheten. Jag kommer inte alltid att kunna hjälpa, stötta eller ens utdela onda ögat till de som kan behöva en släng av det då och då. Jag kommer helt enkelt inte att räcka till. Med vetskapen om det går jag sönder en liten bit till, igen.
Vår spöregniga måndagmorgon gjorde mig smärtsamt påmind om Hedvigs behov av andra människors vänlighet. Och på hur hon kan känna sig när människor inte är vänliga. Hon, lilla H, som dessutom verkar besitta ett sjätte sinne som ständigt pejlar av sinnesstämningar, eventuella arga ögon och djupa suckar. Lilla H som ”inte älskar arg”…
Imorse öste regnet ner när lilla H och jag klev ut till den väntande taxin. Ingen taxichaufför klev ut och mötte Hedvig. De flesta gör det. De flesta taxichaufförer som hämtar lilla H på morgonen är verkligen trevliga. Jag tänkte att just den här taxichauffören nog inte ville bli våt av regnet och det kunde jag ju förstå. Så jag öppnar dörren till baksätet och säger glatt god morgon till chauffören och de två barnen som sitter i värmen. Inget svar från chauffören. Inte ens en blick. För en kort sekund tänkte jag att han kanske hade svimmat i den extrema värmen som slog emot mig som en vägg. Det var säkert närmare 28 grader varmt i bilen där för-dagens-regnoväder-klädda små barn satt i väntan på att komma fram till skolan. Men så klart hade chauffören inte svimmat. Han valde bara att inte hälsa, att inte vara trevlig. Jo, för man har alltid ett val tänker jag. Vill jag vara trevlig eller inte? Vill jag vara vänlig eller inte?
Jag lägger Hedvigs bilkudde på baksätet och skall just be henne kliva in i taxin när jag ser att det inte går. Det går inte alls rättare sagt. För just den här taxichauffören som valt att inte alls vara trevlig och vänlig måste ha ovanligt långa ben, en regnig måndagmorgon som denna. Mellan chaufförens ryggstöd och baksätet finns endast en springa på några centimeter, och det finns inte en möjlighet att lilla H skall kunna pressa ner sina små fötter och ben där. Då är hon ändå en ganska kort liten tjej. Jag ber Hedvig vänta och jag säger lite hurtfriskt att det var väldigt vad trångt det var här i baksätet. Den inte avsvimmade taxichauffören gör inte en ansats till att dra fram stolen varför jag istället ber honom att göra det. En djup suck kommer över hans läppar och han flyttar stolen fyra, kanske fem, centimeter framåt. Hedvigs blick söker min, hon trampar lite oroligt och frågar om han, chauffören, är arg. Som så många gånger förr stryker jag henne över kinden och förklarar att ingen är arg.
– Han suckal mamma…
– Ja, han suckade Hedvig. Men inte åt dig. Han är nog trött idag. Vi struntar i honom tycker jag…
Med nöd och näppe pressar jag ner ryggsäcken mellan chaufförens ryggstöd och baksätet. Sedan lyfter jag in lilla H som får lägga benen uppe på sin ryggsäck, som i skräddarställning. Jag pussar henne triljoners gånger och önskar alla i bilen en fin dag. Så stänger jag dörren och gör mig beredd på några slängkyssar och ivriga vinkanden. Så brukar vi göra, även regniga måndagmorgnar. Denna morgon uteblir dock slängkyssarna och vinkningarna. Eller, de uteblir inte, men de hinner inte uppfattas av lilla H. Den inte vänliga taxichauffören rivstartar nämligen och kör från vår uppfart i alldeles för hög hastighet. Likaså kör han alldeles för fort genom området och ut på stora vägen.
Kvar stod jag och kämpade med klumpen i halsen. Snopet fann jag mig kastandes slängkyssar till baklyktorna på en taxi, en regntung måndag som denna. Orosklumpen i magen växte. Oron är så mycket större än en trist måndagmorgon. Oron som handlar om ett helt liv. Hedvigs liv…
Ungefär när jag uppskattade att lilla H borde vara framme i skolan ringde jag dit. Jag ville egentligen bara få bekräftat att lilla H inte kommit fram till skolan alldeles ledsen, orolig och tyst. Det hade hon inte. Fina fröken I lugnade mig och sade att Hedvig var precis som vanligt, glad och sprallig. Bra, men klumpen av oro sitter kvar. Och sitter kvar. För det är så här det kommer vara för lilla H då och då i livet. Så är det för alla. Ja men visst, men somliga klarar det bättre än andra. Jag menar, hade det varit jag som råkat ut för den behandlingen av en måndagssur taxichaufför så hade jag rytit i på skarpen. Nu kunde jag inte göra så eftersom lilla H ”inte älskar arg” och verkligen, verkligen blir orolig när någon är arg. Inte heller kunde lilla H själv ryta i. Hon fixar inte det utan blir istället tyst och orolig i hela sin vackra lilla själ.
Jag vet att man inte kan skydda sina barn från allt, men varför måste människor stundom vara ovänliga? Mot någon liten en som inte gjort en fluga förnär. Mot en liten en som man måste handskas varsamt med. Det kommer jag aldrig att förstå…
♥
Jag kommer inte att räcka till…
Då har lilla H från och med nu en kompis på "håll". 🙂 Hoppas att simskolan gick bra. Kram kram
Härligt! Det ska jag berätta för henne <3Simskolan med finaste kompis Johanna blev toppen!
Kram kram
Återigen önskar jag att jag hade bott närmre er (har för mig att jag läst nånstans att ni bor i Örebro?!) för jag hade verkligen velat ha en sån cool kompis som Lilla H. Hon är ta mig tusan helt bedårande! Önskar er allt det bästa! Kram från Malmö
Nej, vi bor inte alls i Örebro 🙂 Vi bor på Västkusten, några mil norr om Göteborg. Ni kan vara kompisar på "håll", du och lilla H 😉 Det är ungefär 30 mil mellan er.
Idag skall Hedvig med sin nya kompis på simskola <3
Kram till dig från oss
Jag förstår dig. Bara tanken på att låta mitt barn åka bil med någon annan?? Och nån som dessutom kör på det viset! Min syster hade STORA problem med skoltaxi till sin son. En gång lämnades han ute på vägen… Usch! Jag förstår dig på alla punkter…
Men vilken "sursnopp" ni mötte 🙁 Minns med värme den taxichaufför som alltid hämtade upp oss 9 av 10 ggr då Lova måste åka till Uppsala. Så fort vi klev i land i Kappelskär hörde man Kurts hurtfriska rop. HEEEJ LOOOVA! En gång gav han barnen en film också. Tänker på han ibland, han följde ju våra T/R resor nästans hela sjukdomstiden, och måste förstått, den sista gången att , det inte skulle bli fler <3 Han var verkligen en fin karl, att åka taxi med. Förövrigt har lilla H finaste Bambi blicken på fotot. Kramar till er. <3
"Sursnopp" 🙂 Vilket underbart ord!Jag har läst din blogg/dina bloggar från början till slut. Gråtit floder och tänkt att jag skulle vilja bo nära så jag kunde ge dig en kram!
Många kramar från lilla H och mig
Hej igen. Först och främst vad fin din header är, jätte fina bilder! Sen kan jag mycket väl förstå din förtvivlan och rädsla, den har nog alla föräldrar men kanske lite extra hos er med barn med lite extra behov av trygghet och stöttning! Jag jobbar som jag skrev i min förra kommentar på ett LSS-boende, världens bästa jobb!! Det är underbart med alla olikheter hos dem som bor på boendet och den dagliga sysselsättningen att stötta dem med det de behöver. Hjälp med matlagning, tvättmaskinen, ringa skolan/jobbet, planera besök av bästa vänner eller helt enkelt hjälp att följa med ut till taxin och eventuellt ge onda ögat till någon människa med hemskt bemötande. Jag är stolt över mitt jobb och glad att jag kan skänka föräldrar som dig en trygghet i att även en person med den där extra kromosomen eller med det autistiska draget kan få blir vuxna och självständiga i en egen lägenhet, och precis som alla andra "normalstörda" ungdomar få ett vuxenliv med allt vad det innebär. Önskar dig en bra kväll och hoppas morgondagens taxichaufför är trevligare!
Jag säger det igen; du är rätt människa på rätt plats! Min syster arbetar också i ett LSS-boende och hon är lika stolt över sitt arbete som du. Jag är glad att människor som ni finns!
Ja, visst blev headern fin! Tack!
Kram
Tur att du anmälde. Så trist med sura människor. Skönt att lilla H ändå var glad! 🙂
Lilla H har en förmåga att leva i nuet, vilket i och för sig gör att hon blir påtagligt påverkad av diverse människor MEN gör också att hon ganska snabbt är sitt vanliga jag igen.Men hur kan man vara sur och otrevlig mot små nyvakna glada barn? Det undrar jag…
Vilken hemsk start på dagen! Vad bra att du anmälde för en sådan herre borde inte köra dessa juveler till barn.
Jag tror jag kan förstå lite av din oro och det smärtar mig!
hej Jessica, det är Eriks mamma som har hittat hit till din blogg.
Usch vilken morgon du och Lilla H fick, såna upplevelser vill man vara utan.
Jag tycker du ska ringa eller maila den som är taxihandläggare i Er kommun och berätta.
I den kommun jag jobbar så uppskattar handläggaren att vi ringer när något sånt här uppstår, det händer ibland att chauffören behöver en påminnelse om sitt uppdrag och vad som ingår i detta.
Hej Christina!Varmt välkommen hit!
Visst anmälde jag detta till handläggaren, absolut. Vi har en bra "skolresehandläggare" i kommunen och vidarebefordrade till skolresor inom några minuter, det fick jag bekräftat. Det dom gör mig så förtvivlat orolig är vetskapen om att händelser som denna kommer ske även när ingen är med och kan hjälpa/försvara/förklara för lilla H…
Nä man kan inte och bör inte skydda sina barn från allt, det brukar jag ju så ofta hävda! 😉 Men i detta fallet hade jag för det första anmält händelsen och för det andra aldrig någonsin mer låtit mitt barn åka med den där människan! Aldrig mer! Kram