… pirriga, glada, varma i hjärtat och galet förväntansfulla här i familjen…

Hedvig har fått en kompis! En egen, som hon kan hänga med precis som hennes syskon hänger med sina kompisar…

Egentligen har vi fått en stödfamilj. Stödfamiljen heter Johanna och är jordens mest underbara, fina, vackra, fantastiska väsen man bara kan tänka sig. Men jag har svårt för just ordet stödfamilj. Jag vill inte använda det. Även fast stödfamilj är vad det faktiskt är…

Jag får ont i magen av ordet jag helst inte vill säga. Det liksom kryper i hela kroppen på mig och det känns som om jag vänds ut och in. Det är skuldkänslor som drabbar mig. Känslan av nej, nej, nej och känslan av fel, fel, fel. Känslan gör lite ont. Ganska mycket ont. Som om vi inte skulle orka ta hand om vårt eget barn. Det orkar vi ju. Hon är ju en av familjens små ögonstenar. Klart vi orkar. Om vi biter ihop. Om vi tar en dag i taget, och inte ser till hur mycket vi skall orka i alla år framöver. Och om vi låtsas som att vi faktiskt kan lösa alla Hedvigs behov på egen hand. Då orkar vi.

Verkligheten är en annan. Verkligheten är att Hedvig behöver göra annat, utan oss. Verkligheten är att hon växer utan oss. Verkligheten är också, om jag skall vara riktigt ärlig (fast det gör ont) att vi någonstans måste hämta energi för att faktiskt orka vara de ganska hyfsade föräldrar vi ändå är till lilla H. Hedvig som liten människa kräver inte saker vi inte orkar. Men omständigheterna kring den extra lilla kromosomen kräver att vi orkar ännu mycket mer än vad vi behövt och behöver med de andra små ögonstenarna i familjen. Det är så mycket runt omkring Hedvig som tar energi. Alla himla vårdkontakter, all passning, alla diskussioner med kommun och myndigheter, allt tragglande i inlärningssituationer, etc, etc. Vi gör det så gärna. Vi gör det mer än gärna. Vi gör det för Hedvigs skull, för att vårt mål är att hon skall få en så bra utveckling som möjligt, bli så självständig som möjligt och ha ett så rikt liv som det bara går. Då måste vi hämta energi tänker vi. Någonstans. Ett bra sätt för oss att hämta energi är genom att se lilla H:s glädje genom de upplevelser hon får genom någon annan, utan oss. Då växer hon, då bubblar och pratar och berättar hon så att hon nästan snubblar på orden. Hon är lycklig, hon är mallig. Vi känner oss lyckliga…

Därför fortsätter vi att kalla fina Johanna för kompis. Johanna spelar i samma handbollslag som bästa storasystern ever, men Hedvig är väldigt noga med att poängtera för Ebba att Johanna faktiskt är Hedvigs egen kompis. Ebba håller med. Klart Johanna är Hedvigs kompis. Ebba har ju redan flera stycken.

Så på fredag är det dags. Då skall Johanna hämta Hedvig på fritids och för första gången ska de två hänga tillsammans x antal timmar. Vi tänker att det inte spelar någon roll alls när Hedvig kommer hem, bara de har mysigt och roligt tillsammans. Vi börjar så här, som en liten inskolning. Hedvig och Johanna känner varandra sedan tidigare och tycker så mycket om varandra så det blir nog bra det här. Johanna känner till min ångest över ordet, begreppet eller vad det nu är, som jag inte ens vill nämna även om jag har beslutet på pränt. Johanna är fin, hon säger Klart att Hedvig och jag är kompisar…

 

♥