Om man har lekt doktor…
 
… i sju år, då är det faktiskt helt okej att inte gilla den leken längre…
 
Sedan två års ålder har lilla H flitigt lekt doktor. Med betoning på flitigt. Vem som helst vet att man bör vara minst två då man leker doktor. Man kan för all del använda sig av en docka, en nalle eller en hjärtekatt om man så vill, men det bästa är ändå om någon annan leker med en. Så klart!
 
Vi andra är tyvärr inte så sugna på denna leken längre. Jag funderar på om en ny, uppdaterad doktorsväska kanske skulle göra leken roligare? Tveksamt, men kanske värt ett försök…?
 
Vi gör ju det ändå naturligvis. Leker doktor med Hedvig menar jag. Så gör man ju med sina barn. Härom dagen bad Hedvig mig att lägga mig raklång ner på golvet eftersom jag var så himla sjuk enligt henne. Jag fick ligga på hennes mjuka matta under de romerska ringarna i alla fall. Jo, för omtänksam det är hon.
 
Hedvig lyssnade på mitt hjärta som visst sa ”KaBOM KaBOM” och jag blev nästan orolig på riktigt. Hur mår ett hjärta som låter så dramatiskt undrar jag. Sedan kikade hon mig i öronen som visst var lite röda, hon tog ett blodprov och lade ett helt bandage om mitt finger. Nu började jag känna mig riktigt sjuk…
 
Hedvig ber mig att gapa, räcka ut tungan och säga ”Aaaahhh…”. 
 
– Å´ Helle Gud mamma! Du äl alldes glööön i hela halsen!!!
 
– Är jag grön i halsen? 
 
– Jaaa!!!
 
– Är du säker på att jag inte är röd i halsen? För jag har lite ont i halsen…
 
– Nej! Du äl GLÖÖÖN! Men de äl ingen fala mamma! Du hal bala en bebis i magen. Då blil man glön i halsen. Väldigt glön…
 
 
Behöver jag ens förklara att Hedvigs högsta dröm är att hon/vi fick en bebis…