Att gå sönder lite ibland…
… det gör vi nog alla lite till mans…
Olika saker får olika människor att gå sönder olika mycket. Jag tror nog ändå att få saker får en förälder att gå sönder så som när det kommer till ens älskade barn, små eller stora. Som förälder går man sönder när något drabbar ens barn. Det kan vara sjukdom, orättvisor, elakheter eller fördomar. Det kan förresten vara så mycket mer som gör att man går sönder. Så där inombords liksom.
Igår skrev en fin vän till mig och berättade hur hon gått sönder då hon var på barnkalas med sin lilla pojke. En pojke som inte alls har Downs, men som har andra lite särskilda behov. Hon skrev till mig och berättade hur det känns när man får gå hem från ett efterlängtat kalas med sin lilla pojke som inte riktigt fixar tempot. Som inte riktigt fixar att 20 sockerstinna andra ljuvliga små barn stojar och vill leka – när de aldrig vill leka annars. Hon berättade om hur det känns att få sin pojkes krampaktiga lilla han i sin, små vackra ögon som tittar henne i ögonen och som tycks undra varför hon utsatte honom för det här. Hon, som bara ville honom väl. Som ville att han äntligen skulle få leka med andra små barn, eftersom ingen vill leka med honom annars. Hon som fick enorma samvetskval och skuldkänslor då hon såg in i sitt vackra barns vackra ögon. Hon gick sönder…
Hon beskrev för mig hur välvilliga vuxna pratade över huvudet på hennes pojke. Utan en gnutta elakhet, absolut, men med stor tanklöshet. Jag känner så väl igen det. Det gör ont…
Min vän beskrev också för mig hur tårarna hängde i ögonfransarna resten av dagen, om hur hon grät i bilen hem. Tankar som hur skall det gå om jag dör, snurrar fortare och fortare i huvudet. Vem tar hand om mitt älskade sköra barn då…?
Men hon vet, liksom jag vet och liksom alla andra vet att man är inte trasig för evigt. Man lappar ihop sig själv, öser ur sig ännu mer kärlek till den som så väl behöver det. Ändå tvivlar man ibland på sig själv, fast man vet att man gör det enda rätta som försöker lite lagom då och då, som backar om det inte fungerar, som snyter sig och kommer igen och kämpar vidare – för sitt älskade barns skull…
♥
Många kramar till alla kämpande föräldrar och vackra syskon till alla vackra särskilda barn…
Det gör oändligt ont att läsa dina ord.
<3
Så mycket igenkännande ♥
Vi är många som känner igen oss, tyvärr… <3