Min lilla duracellkanin och jag…
 
 
… har varit ute på cykeltur ikväll…
 
Så där efter middagen när man är proppmätt och innan det var dags för dusch och god-natt-saga.
I den ljumma kvällen susade vi iväg, min lilla durecellkanin och jag.
 
Hon är ett energiknippe utan dess like!
Av den lägre muskeltonusen märker vi inte mycket, inte heller är hon lat, inte ens bekväm. Tvärtom så är hon idog och flitig som få. Från första början har jag hävdat att hon inte kan sluta trampa på tandemcykeln då vi är på cykeltur. Jag har dragit en liten luring och sagt att om hon inte trampar så stannar cykeln. Det är en riktig luring eftersom jag (förmodligen) fortsätter trampa och cykeln då rör sig framåt. Men det vet inte lilla H. Hon vill absolut inte att cykeln ska stanna när vi susar fram längs havet och förbi kohagen. Hedvig, hon vill susa på hon. Helst ska det går fort, allt medan vi pratar om allt vi ser och kanske inte ser men hoppas på att få se.
 
Luringen har hur som helst fungerat!
Idag provade jag flera gånger att sluta trampa men cykeln susade på ändå. Lilla H kämpade och trampade, trampade och kämpade medan hon stånkade och stönade om att det verkligen är jobbigt att cykla. Men cyklade gjorde vi minsann, hon gav sig inte. Min envisa lilla unge!
 
När vi såg de vita kossorna i en annan hage än sist vi cyklade sade jag att nu står kosssorna där och säger hej till dig Hedvig, och Hedvig svarade:
 
– Nä, de göl de inte! Kossol kan inte plata mamma! Bala männisscchhool kan plata mamma…
 
Det är ju sant förstås…
Men det såg i alla fall ut som om de sade hej till Hedvig när de stod där i hagen och liksom bara glodde på oss.
Hedvig tror istället att de tittade så på oss för att de tyckte att hon har så himla cool cykel och att de nog tänker att de också skulle vilja ha just en sådan rosa tandemcykel. Då var det min tur att säga att kossor väl ändå inte kan cykla?! Men jodå, hon har svar på tal, lilla H.
 
– Jo, kan de! Mamma Mu kan cykla!
 
Det är ju också sant förstås…
 
När vi kom hem tog Hedvig av sig sina sandaler och lade sig sedan raklång på golvet.
Hon var så genomtrött och svettig att hon inte orkade resa på sig.
 
– Dlaaa mej mamma! Ja´ äl så tlött så ja´ nästan böljal svimma…
 
Så jag grabbade tag i Hedvigs armar och drog den trötta men lyckliga lilla kroppen som har så mycket spring och hopp och skutt och cykling i sig, hela vägen till badrummet. Där var hon fortfarande så trött att hon inte orkade klä av sig utan ville att jag skulle göra även det.
 
En dusch, ett nattlinne och en god natt saga senare hörs djupa snarkningar från hennes rum…