Det krävs tålamod…
 
 
… med lilla Tjalle Tvärvigg…
 
Särskilt om man som mamma och pappa tänker sig att ta med just lilla söta, mycket argsinta Tjalle Tvärvigg på Kopperskolans dag. En dag full av förväntningar med ponnyridning, brandmän, spöktunnel, luftgevärsskytte, korv & bröd, fika, loppis, chokladhjul etc.
 
Förra gången var jag själv med lilla H på Kopperskolans dag.
Never ever igen kan jag meddela. Det underlättar att vara två.
 
Älskade lilla H har ett humör som gör mig galen!
Jag har förstått att jag själv var likadan då jag var liten men hur många år kan det vara payback-time undrar jag?
 
Ponnyridningen gick bra. Ja, förutom köandet då.
Vid kö spottar Hedvig gärna ur sig Pucko till barnen som står före henne i kö.
Hur många år kan det ta att lära sig acceptera att vi köar alltsom oftast i Sverige…?
Vi betalade, satte Hedvig på den större av de två hästarna, helt enligt hennes önskemål, men fick snabbt lyfta ner igen. Hästen var alldeles för hög enligt Hedvig som plötsligt ville byta till den ganska mycket mindre hästen.
Det gick bra att göra så. Kruxet var att hon då var tvungen att vänta igen. Pappan och jag försökte förgäves få henne att se det positiva i att hon nu var först i kön. Men nej, istället var hon arg som ett bi över att behöva vänta igen. Men liksom, du har själv valt att kliva av menade pappan och jag. Nej, att hästen var för hög kunde ju inte Hedvig rå för – enligt henne…
 
 
Vid luftgevärsskyttet var scenariot detsamma.
 
Kö.
 
En pojke framför oss skulle skjuta fem skott, en annan tio. Till det fanns det tre gevär att växla emellan. Naturligtvis ville pojkarna alternera mellan de olika gevären för att prova lyckan. Helt förståeligt och jag hade gjort detsamma om jag hade känt en längtan efter att just skjuta.
 
När det sedan blev Hedvigs tur var lyckan stor. Jag tror dessutom att hon var helt och fullt övertygad om att hon träffade burkarna fast vi andra inte såg mycket av träffar. När Hedvig skjutit sina fem skott ville hon att pappan också skulle skjuta. Jag kan inte säga att pappan var särskilt nödbedd utan gjorde nog gärna som lilla H önskade. Igen kom problemet med att vänta…
Ett skott från pappan var bra sedan fick hon spader.
 
– Sssscccchhhuuuuuut då, mäh sssccccchhhhhuuuuut då pappaaaaaaaaaaaaaa…..
 
 
Lite lätt stressad skjöt pappan färdigt och vi gick vidare.
 
Dags för lotter…
Gissa hur det går med Tjalle Tvärvigg då hon inte vinner?
Alltså, det är verkligen inte en rolig sida hon visar just då.
Tur då att det alltid nappar i fiskdammen och att lyckan kan vara stor över en uppvridbar plastkräfta som kan simma i badkaret.
 
 
 
Hedvig och pappan hittade spöktunneln.
Spöktunneln som krävde att man gick ner i ”underjorden” och där vågade möta spöken och gastar av sällan skådat slag. Hedvig stod spänt vid trappan och då två gastar med vitmålade ansikten dök upp och väste och fräste (eller vad gastar nu gör) så tappade Hedvig nästan andan för en sekund. En av gastarna skyndade sig att säga:
 
– Hedvig! Det är bara jag! Linnéa! Det är bara på låtsas! Vi är inte farliga…
 
Lie lugnad blev hon, lilla H, och valde att stå kvar. En gast med blod över hela sig dök upp och igen tappade hon andan för en kort stund. Vi förklarade att även detta bara var på låtsas och vare sig hon trodde oss eller inte så köpte hon förklaringen för stunden i alla fall. Hedvig ville gärna gå ner i spöktunneln men mamman och pappan bromsade. Vissa kan säkert tycka att hon borde få pröva om hon nu ville, vi var istället rädda för att det skulle lämna något slags trauma efter sig. Är man redan rädd för spöken, gastar, blod och Jesus på korset känns det inte som att en spöktunnel är det största behovet…
 
Men stå kvar skulle hon.
Bredvid spöktunneln.
Det är ganska ofarligt men ändå hyfsat läskigt bredvid
Vi stod där, bredvid, och vi stod kvar och stod kvar och stod kvar…
Mamman och pappan höll på att frysa ihjäl, Hedvig också fast hon inte vill erkänna det.
Mamman och pappan lockade, bönade, bad och, till sist, hotade med diverse saker för att åtminstone få lov att gå in i matsalen och fika. Men nej… Det Hedvig inte vill, det sker heller inte…
Så vi stod där och frös.
 
Så såg vi fina klasskompisen J på andra sidan skolgården. Vi trodde Hedvig skulle bli glad men istället blev hon arg att det inte var klasskompis A. Hade det varit A hade hon blivit arg för att det inte var J, det är vi ganska säkra på. Till slut fick vi i alla fall med henne in i matsalen för att fika. Där var kön enorm och inga chokladbollar fanns! Kört igen liksom. Ut i kylan och vi köpte en varm korv och en Festis till Tjalle Tvärvigg i hopp om att humöret skulle vända. Det gjorde det inte…
 
På väg till bilen fick hon plötsligt för sig att brandmännen inte längre var farliga och sprang dit.
Plötsligt blev hon också modig som få och ville vara med och släcka bränder, sitta i brandbilen och prata i deras walkie-talkie och annat busigt, roligt, galet. Kanske korven och Festisen gjorde sitt till ändå?
Efter att ha släckt två bränder och charmat en brandman i brandbilen så att han nästan trillade omkull av skratt styrde vi kosan mot bilen och tänkte att äntligen har vi en glad liten H igen.
 
 
Ack vad vi bedrog oss, Tjalle Tvärvigg was back and still is…
 
Då vi kommit hem, strax efter lunchtid, sade Tjalle Tvärvigg:
 
 
– Åh, va´ ja´ längtal till kvällen…
 
– Jaha! Varför då?
 
– Då fål ja´ vala uppe länge! De äl löööörda´…
 
 
Pappan och jag som tänkte annorlunda.
Vi tänkte att måtte det blir kväll snart så Tjalle Tvärvigg kan få gå och lägga sig…
 
 
Tjalle Tvärvigg som för övrigt bestämt sig för att bli brandman då hon blir stor….