… torsdag, och tillika berättardagen i lilla H:s klass…

 

Den här berättardagen är så viktigt för Hedvig att den kommer ge mig magsår tänker jag.

Inte berättardagen i sig utan mer det faktum att jag är så rädd att missa den, att helt enkelt glömma av den, varje torsdag! Det är ju inte precis så att jag bara har torsdagens berättarstund att tänka på hela veckan lång…

Nej, i mitt huvud som i de flesta andras huvuden rör sig miljoner saker som skall kommas ihåg och som man för sitt liv (läs ”för sina barns skull”) inte vill missa…

 

Ikväll var det lilla H själv som påminde mig om att vi inte hade skrivit något till berättardagen!

Med Hedvig är det så att hon gärna vill ha sitt skrivna papper med sig, även om hon har en sak med sig att visa. Hemma babblar hon på utan vidare, håller hov och informerar oss om diverse i parti och minut.

I skolan är det annorlunda har jag förstått. I skolan blir Hedvig lite tyst och lite blyg. Hedvig behöver helt enkelt sitt skrivna papper som stöd. Sedan en tid tillbaka skriver hon sitt papper själv, med mig som stöd. Ibland blir meningarna ”korrekta”, iband blir de mer ”Hedvigaktiga”, det är fint vilket som tänker jag…

 

Ikväll sade Hedvig till mig:

 

 

Hedvig har berättat att de denna veckan har pratat om just ambulansen i skolan. De har sett en film om Benjamin som cyklar till skolan, som krockar och bryter benet – då kommer ambulansen.

 

Så klart fick Hedvig skriva om när hon åkte ambulans.

Hon minns det inte. Hon var drygt ett år och hade haft krupp för första gången i sitt liv under natten. Sjukvårdsrådgivningen som vi pratade med under natten ville att vi skulle åka in till barnmottagningen nästa dag för att konstatera krupp. Vi vill att en läkare konstaterar diagnosen sade de.

 

Vi hävde anfallet någorlunda under natten och morgonen därpå ringde jag och fick en tid tidig förmiddag. Då jag lade tungandad liten H på skötbordet för att byta blöja och ta av pyjamas hände det; hon fick akut svårt att andas, hennes bruna vackra ögon liksom rullade och jag slängde på henne overallen (det var vinter) och körde som en idiot till barnmottagningen. Väl där andades hon bättre, det var ju vinter som sagt och kall luft hjälper. Himmel, vi som hade suttit vid öppen altandörr hela natten…

 

I receptionen hasplar jag ur mig om läget och säger samtidigt att jag går ingenstans, även om vi har tid först om ett antal timmar. Jag får rådet att slå mig ner i väntrummet så skall de se om någon kan hjälpa oss tidigare. Någon kunde hjälpa oss tidigare och vi kom in fort. När vi så sitter där med en fantastisk läkare, dock nyutexad, händer det igen; Hedvig får svår andnöd och ögonen rullar. Den nyutexade läkaren blir osäker, hämtar en annan läkare och vips så är karusellen igång! Den andra läkaren ger Hedvig medicin samtidigt som hon ber någon kalla på ambulans, samtidigt som hon ber någon ringa Östra och säga att lilla H är på väg…

 

Det var alltför nära de båda operationerna då jag trodde att jag skulle mista lilla H.

Var det dags nu igen liksom? Minns att ambulanssjuksköterskan frågade mig ovidkommande saker, som vad jag arbetade med etc? Idag förstår jag varför, men då…

Jag stammade fram något om hur jag skulle göra med barnvagnen? Vart skulle jag göra av den?

Så idiotiskt av mig tänker jag idag, vad är väl en barnvagn i det läget?

Jag tror att jag liksom stängde av, att jag omedvetet valde att fokusera på barnvagnen istället för att fokusera på att det var fara å färde (igen) med mitt lilla barn. Jag minns att jag tänkte att Nej, jag vill inte, vill inte, VILL INTE, orkar inte en sjukhussväng till där jag skall tro att min älskade lilla trollunge inte kommer att klara sig…

 

Men det gjorde hon – den gången också liksom!

 

 

♥