Tänk om jag hade en liten, liten…
 
 
 
… kardborrevägg…
 
Då skulle jag kunna hänga upp mitt lilla monster där emellanåt tänker jag.
Neeeej, så kan man ju inte göra. Och förresten har jag ingen kardborrevägg. Men tänk om…
 
I lördags, när jag toknjöt på härligt spa med äldsta dottern, var Hedvig och pappan på Universeum.
På Universeum finns en mängd olika roliga saker att titta på och att prova på. Där finns apor, ödlor, hajar, fiskar och fåglar. Där finns kojor att krypa in, polisbil att sitta i, dinosaurier att titta på, regnskog att knalla omkring i, ett krimlab att testa sina detektivkunskaper i, olika sporter att pröva på, men framför allt finns det en kardborrevägg!
 
Man kliver helt sonika i en dräkt vars baksida är klädd med kardorreband. Sedan kan man luta sig mot väggen och bli fast eller så kan man – om man törs – försöka hoppa upp och sätta sig fast på väggen. Ett tredje alternativ är att låta sig bli upplyft högt, högt av sin starka pappa (om man nu råkar ha en pappa med sig) – för att sedan bli hängande där. Det spelar ingen roll hur vilt man sprattlar, man kommer liksom inte ner.
 
När Hedvig i lördags blev fast på kardborreväggen var hon först lite fundersam. Dock insåg hon snart det roliga i att hänga där och hon sprattlade och skrattade om vartannat.
 
Jag som inte var med kan inte låta bli att fundera på hur det hade varit att verkligen ha en egen kardborrevägg här hemma. Bara att nyttjas då det lilla monstret kommer fram alltså. Monstret som sparkar och slåss, som ilsket fräser Pucko så att saliven sprutar. Jag tänker att istället för att slita mitt hår kunde jag då kanske raskt dra på det lilla fräsande monstret en dräkt och ja, bara lyfta upp henne och helt sonika sätta fast henne där…
 
 
 
Undrar vilken vägg jag skulle välja i så fall…?