Internationella dagen för Downs syndrom…
…är idag…
Den uppmärksammas i det stora och den uppmärksammas i det lilla.
Det är häftigt, mäktigt, nödvändigt och viktigt!
Lilla H vet att det är dagen för Downs syndrom idag.
Hon skall bjuda på glass i skolan idag, Piggelin, och på berättardagen skall hon berätta just det och varför.
Hedvig bestämmer varje vecka själv vad hon ska berätta på berättardagen och idag ville hon berätta varför hon bjuder på glass. Jag tror, om jag skall vara ärlig, att glassen är viktigare än anledningen och det är helt i sin ordning tänker jag.
Lilla H kan inte säga Downs syndrom, hon säger ”Dans syndlom”. Jag tycker det är lite fint, Dans syndrom. Livet med Hedvig är ju som en dans tänker jag. Inte en dans på rosor, jag skall inte romantisera, men det är som en dans. Hon ger och ger av sig själv och alla sina känsloregister. Hon är ärlig och sann, mot både sig själv och andra. Sanningen kan svida ibland, så är det, men det Hedvig tänker, tycker och känner det säger hon och hon står för det också. Då är det helt ok tycker jag, om man står för det.
Så mycket visdom finns i denna lilla ljuvliga varelse som är min yngsta dotter.
Så mycket sanning finns i henne, så mycket sanning som vi andra uppfostrats till att stoppa undan.
Jag beundrar Hedvig för så mycket!
Jag beundrar hennes:
ärlighet
rättframhet
godhet
nyfikenhet
kärlek
förmåga att se lösningar i allt
förmåga att glädjas med andra – även om det betyder förlust för henne själv
förmåga att se det stora i det lilla
Jag önskar att jag hade ett uns av all Hedvigs godhet och positivism i mig.
Hon är egentligen rätt enkel, vår lilla H. Det är samhället som gör det svårt emellanåt, inte Hedvig.
Idag snubblade jag över en text, jag tror det var på Facebook.
Texten är så fin och framför allt så sann.
Den träffade mig rakt i hjärtat, jag blev varm sådär inifrån och ut och jag hoppas att du tar dig tid att läsa.
Om bara fler kunde förstå…
♥
Det blir annorlunda, men det blir defintivt inte sämre…
Jo, jag ingår i utkanten av Emils familj och är mamma till två av hans "plast"-kusiner. Min son spelar också fotboll i ett lag med många invandrarbarn och jag kan se en likhet med hur "folk" tycker om människor de inte känner, oavsett hur många kromosomer de har. Det är underbart att se att i mina barns ögon är Emil lika värd som vem som helst och det tycker min son även om sina lagkamrater med olika ursprung.
Jag har en förhoppning av att våra barns generation blir mer öppen för att alla är lika värda än tidigare generationer. Därför tycker jag det är hemskt att vår generation kan acceptera att välja bort barn av med fler kromosomer. Jag är inte lika säker på att det skulle fungera om 20 år…
Kram till dig också, för din fantastiska styrka!
Hej,
Jag läser din blogg varje dag till morgonens kaffekopp, ler ofta och gråter ibland. Din fina föreläsning fick mig återigen att gråta här på jobbet. Så jättefint och ändå så tokigt att det ens ska behövas.
Det finns en rädsla och förutfattade meningar om människor man inte tror sig veta något om. Oavsett om de har ds eller kanske kommer från en annan del av värden… Människor är så lika överallt. Det är synd att inte alla förstår det.
Tack för dina alltid så fina texter.
Vänliga hälsningar
Jessica
Vad glad jag blir av dina ord!Livet är skratt och livet är tårar och om mina tankar, känslor och ord får dig att beröras så blir jag varm inombords.
"Folk" vet väldigt mycket om just mitt barn 🙁 De tror sig veta rättare sagt men jag tycker det är snudd på oförskämt att tycka och tänka och VETA massor om t ex mitt barn fast de inte alls känner henne…
Har du själv barn med Downs syndrom, eller känner någon?
Kram och tack igen för fina ord