… då kompis Albin haft kalas idag…

 

En alldeles egen, och ganska säregen, bowlingstil har hon vår lilla H!

Nästan som en liten groda ser hon ut då svingar iväg klotet. Jo, för svingar det gör hon – med båda händerna!

Det går bra det också tänker jag. Alla sätt är bra, även de olika sätten…

 

Med tålamodet är det sådär, eller om jag ska vara ärlig så är tålamodet hos lilla H helt obefintligt och det irriterar mig. Irriterar mig väldigt till och med. Indelade i tre och tre hade Hedvig Albins syster och tillika stora förebild på sin bana och det smäller högt.

Det jag inte kan övertala Hedvig till, det kan Moa oftast övertala henne till – tack och lov!

 

Nåväl, tålamodet fick tryta hos både mor och dotter, en guldpeng fick läggas i airhockeyspelet så att bästis-Emil och Hedvig kunde spela en match och sedan var det dags för mat. Mat gör underverk med humöret! En hel hamburgare åt hon, lilla H. Det hör inte till vanligheterna så hon var nog galet hungrig. Det i sig ledde till att jag fick dåligt samvete över att jag tyckt att hon var så enormt pipig då hon bowlade – himmel tänkte jag, hon var väl för hungrig. Å andra sidan kanske jag bara ska släppa det? Dåligt samvete är något jag jag är född med. För allt och alla och ideligen liksom…

 

När Hedvig spelade airhockey med bästis-Emil visade hon minsann inga tendenser till att vara en dålig förlorare. Inte alls som i fredags vilket jag tycker är lite märkligt. När bästis-Emil ledde med flera mål fortsatte Hedvig att ”supporta” honom genom att glatt tjoa:

 

 

och

 

 

Fast jag kan ta det känner jag.

Jag kan ta att hon blir galen på mig om jag vinner över henne när hon ändå visar på ödmjukhet när hon spelar tillsammans med sina vänner. Då har ju ändå vår uppfostran någonstans gett resultat…

 

♥