Jag blev så otroligt ledsen när jag läste ditt inlägg om kalaset. Inget barn ska behöva sitta på ett kalas och känna sig ledsen och utanför, oavsett anledning. Du skriver så bra och förmedlar alltid känslor på ett sådant vis att det är lätt att känna med er oavsett om det är glädje, sorg, frustration, ilska, kärlek eller något av allt där emellan. Det är med andra ord lätt att känna med både dig och lilla H.

Jag glädjs med dig när du skriver att du fått så fin respons på ditt inlägg. Jag har också läst de flesta kommentarerna och dina svar. Kommentarerna speglar att det finns väldigt många omtänksamma, kärleksfulla och kloka människor där ute som också vill stå upp och förändra samhället för det är så det måste bli. Det är samhället som måste förändras för att alla individer ska behandlas lika utifrån lika värde, det ska aldrig behöva vara tvärtom. När jag läser dina svar slås jag, som så ofta även i dina inlägg, av hur klok du är. Mitt i din sorg, ilska och frustration kan du ändå se saker ur ett större perspektiv. Jag brukar tycka att jag själv också kan det men när det gäller mina barn och att de blir utsatt för orättvisor är jag inte helt säker på att jag skulle klara av det så bra som du. Jag hoppas att jag skulle det men jag vet ärligt talat inte.

Jag har funderat mycket på det ni upplevde på kalaset och på om det skulle kunna hända runt våra barn och deras vänner. Spontant tänker jag att nej det skulle det inte men så tänker jag ett steg längre och inser att troligtvis skulle det inte ske bland de barn som finns i vår direkta närhet men det beskriver även du med lilla H att bland de barn hon känner är hon en uppskattad kamrat och en av dem. Jag behöver inte tänka särskilt långt utifrån den närmsta kretsen för att inse att visst skulle det kunna hända, sorgligt nog.

Jag har nyligen varit på utvecklingssamtal för mina barn och fick då höra väldigt mycket positivt så som att A är en superkompis, att hon berättar sanningen, att hon aldrig skulle göra något annat barn illa, att hon har respekt för sina kamrater och även personalen. Att W är omtyckt av alla, att han är omtänksam mot både barn och vuxna och att han är en bra ledare som de andra lyssnar på eftersom att han använder rösten och talet för att kommunicera, aldrig att han slåss. Jag blev så klart mycket stolt och kände att det jag fick höra om mina barn slår alla bekantas statusuppdateringar på facebook om jämnåriga barn som kan läsa och skriva och allt det nu är (självklart får man vara stolt över det också men för mig är det mer värt att få höra ovanstående saker än att få höra vad duktig det är på skriva, läsa, räkna, rita etc. ). Vi har själva haft uppfattningen om att våra barn är ungefär så som de beskrevs av personalen men det är inte alltid lätt att vara objektiv när det gäller ens egna barn och vi ser ju inte vad som försiggår när vi inte är med. Jag tänkte på det där igen när jag läste ditt inlägg och hoppas innerligt att det innebär att vi faktiskt, så här långt, har lyckats med att förmedla de grundläggande värderingarna för hur man umgås med varandra. Det är naturligtvis lättast att påverka sina egna barn men jag tänker att alla barn är vårt gemensamma ansvar. Vi vuxna måste visa i alla situationer hur man beter sig mot varandra. De barn som inte får med sig det hemifrån måste få se det genom andra vuxna, andra förebilder för precis som du själv skriver så tar barnen efter oss och gör som vi gör. Det är viktigt att ha i åtanke för barn snappar upp saker på nolltid och hur många gånger har man inte fått bevis på just det, de har snappat upp en kommentar som de sedan själv använder, ibland utan att ens veta innebörden. En nedsättande kommentar från en vuxen kan lätt få fäste hos ett barn och dessutom betraktas som okej eftersom den använts av en vuxen i första hand.

Nu känner jag att jag börjar dra iväg lite för mycket med min kommentar. Det finns så mycket att diskutera kring detta och samtidigt känner jag att inga ord egentligen är de rätta så jag slutar här och nu tror jag.

Ta hand om er, fortsätt skriva, fortsätt vara DU för du är fantastisk och lilla H ska fortsätta vara lilla H för hon är lika fantastisk hon. Det är så roligt att få följa er i stort och i smått genom bloggen. Jag tycker att det är tråkigt att vi inte har någon lilla H i vår närhet, för jag förstår vad du menar när du påtalar hur mycket hon berikar era liv, även det är du otroligt duktig på att förmedla genom dina ord. Med alla dina beskrivningar av hennes glädje, klokhet, finurlighet, kärleksfullhet, vilja, busighet, envishet, ilska, blyghet, energi, framåtanda och monsterperioder kan jag inte tänka mig att det finns någon som inte vill lära känna henne mer än bara genom bloggen.

Ps. Vilka vackra bilder du lagt in på dina vackra flickor.

Förstår precis vad du känner. Fyra av mina barn har ADHD och diagnoser inom autismspektrat. Min äldste son började prata först när han var 4½ år och var ganska distanslös. Han blev mobbad redan på dagis. Det var många gånger vi gick hem med gråten i halsen vill jag lova. Idag är han dock 17 och trygg i sig själv. Han brukar säga, – mamma skall man vara störd kan man lika gärna vara störd plus!
PS! H är alldeles bedårande!