För varenda unge…
 
 
… som är lite extra utsatt tänker jag kämpa…
Det kan inte vara meningen att barn, eller vuxna heller för den delen, utsätts för elakheter och kränkningar – bara för att man är som man är. Hur skall man vara om man inte skall vara som man är undrar jag?
Sedan lilla H kom till oss för snart nio år sedan har mina tankar kretsat mycket kring olikheter. Kanske främst kring människors inställning till olikheter. Min egen inställning och andras. Olika kan man vara på så många vis, det handlar inte bara om funktionsnedsättning. Man kan anses olik om man är väldigt, väldigt blyg, om man har ett intresse som inte delas av så många andra, om man kommer ifrån ett annat land, man kan anses olik på grund av sexuell läggning och säkert av miljoner andra skäl som jag just nu inte kommer på. Att då bli utsatt för elakheter är fruktansvärt, otroligt orättvist och ledsamt. Det är fel, fel, fel och åter fel!
Idag har lilla H och jag hälsat på en av mina kloka systrar. Vi har fikat, pratat, skrattat, ätit chokladbollar, skrattat lite till och pratat ännu mer. Vi har pratat om livet, om orättvisor, om utsatthet, om fördomar och om värdegrunder. Vi har blinkat bort några tårar. Vi har vänt och vridit på det faktum att det finns människor vars värdegrund inte är att alla är lika mycket värda. Ingen av oss kan förstå att någons värdegrund kan vara så fattig. Hur har det kunnat bli så fel i världen?
Frågar du människor omkring dig så anser de flesta, kanske till och med alla du frågar, att alla människor har lika värde. De flesta tycker nog så, det vill jag gärna tro. Men, när det kommer till kritan, när situationer uppstår, så är jag inte fullt så säker längre. I samtal rackas det ner på människor, på människogrupper. Dåliga rasistiska skämt, nedvärderande ordval och lyteskomik är bara exempel på vad människor slänger ur som om det vore inget. Utan minsta tanke på hur det träffar omgivningen. Säkert i de flesta fall utan onda avsikter. Men hur kan man vara så omedveten? Så tanklös? Det undrar jag…
Sommaren innan Hedvig fyllde ett år var jag på stranden med henne. Efter härliga timmar satte jag henne sedan i vagnen och började traska hemåt. Hon satt där i vagnen och log med hela sin tandlösa lilla smultronmun. De knubbiga små benen var ljuvliga och hon pillade lite med sina yttepyttiga tår. Jag, jag gick där och tittade på mitt älskade lilla flickebarn, alldeles förbi av kärlek och alldeles galet lycklig för att hon faktiskt satt just där, hos just mig. Hon som varit så sjuk, som jag trott vi skulle mista – men hon fanns där och gjorde mig så lycklig genom hela sin existens. Då kom ett gäng killar förbi. Killar i övre tonåren. Den ena killen tittade på Hedvig, och tittade sedan snabbt en gång till (så gör människor ofta). Sedan sade han – högt – till sina kompisar:
 
– Kolla! Där sitter en mongo-unge!!!
 
Det ilade till av smärta i hela min kropp, det kändes som om jag fick andnöd. Jag tog ner solglasögonen från huvudet för att dölja tårarna som strömmade nerför mina kinder. Killarna var redan långt före mig.
Jag var ovan vid kommentarer som den. Då. Egentligen är jag inte van vid dem nu heller. Inte van för att de är ovanliga, tack och lov. Inte heller van för att det inte går att bli van vid sådana kommentarer. Man ska inte bli van vid sådana kommentarer..
 
Min kloka syster och jag har också pratat och funderat på hur människors människosyn och värdegrund ska kunna ändras. Som så många andra kommer vi fram till att det är de vuxnas ansvar att vägleda barn och ungdomar till en snäll och human värdegrund. Varje förälder måste börja i sitt hem tänker jag. Att konsekvent sanera sitt hem på alla dåliga skämt och slentrianmässiga generaliseringar kan vara en början…
 
Att humanism är ett hett ämne förstår jag, inte minst av den respons jag får här. Det är bra att de allra flesta människor vill varandra väl i själ och hjärta. Det är viktigt. Tidningen Allt för föräldrar hörde av sig till mig och undrade om de fick länka till inlägget där jag beskrev min sorg över elakheter Hedvig utsattes för nyligen. Jag sade ja. Jag sade ja av det skälet att jag vet att många känner igen sig i situationen, att människor blir berörda. För mig är det viktigt att människor tänker till, både över andras värdegrund och sin egen…
 
 
 
Jag lånar Unicefs uttryck en gång till och säger För varenda unge…