… med samma hjärta…

Jag tillhör skaran som älskar att lyssna på sommarpratare i P1. Nästan alla sommarpratare fascinerar mig. Nästan alla sommarpratare väcker något inom mig. En tanke, en fundering, eller kanske både och. Jag gillar det. Gillar det faktum att någon säger något som inte släpper mig på flera dagar. Något jag själv plötsligt vänder ut och in på och funderar över innebörden i.

Theodor Kallifatides gjorde det. Han fascinerade mig. Han fängslade mig med sin avskalade historia om sitt liv. Han fick mig fast med orden

Han sade att vi många gånger kommer undan med orden Jag bara skojade eller Det var inte meningen då vi sårar och gör illa. Det var i den vevan han sade att vi gör gott och ont med samma hjärta och orden har följt mig sedan dess. De är så sanna. Och enkla.

Vi väljer alla om orden som kommer över våra läppar ska vara snälla eller inte. Vi väljer själva och elaka ord kan aldrig vara skojiga. Tycker jag.

Sedan jag lyssnade på Theodor Kallifatides sommarprat har jag lyssnat på omgivningen. Mer än vanligt. Lyssnat på hur omgivningen uttrycker sig, funderat över de ordval som används. Lyssnat inte bara på ordval, men även på tonfall. Lyssnat på hur vuxna talar med varandra, och hur de pratar med barn, på hur barn pratar med barn, och hur de pratar med vuxna. Lyssnat på hur människor pratat om och med vänner och bekanta, och på hur människor pratar med okända. Jag har lyssnat då jag strosat på gator, då jag stått i glasskö, på lekplatsen etc. Jag har lyssnat vart jag än varit.  Det har inte varit en medveten ”aktion” från min sida. Det har skett eftersom orden han sade satte sig fast hos mig.

Förvånad är jag över hur mycket hårt som kommer över människors läppar. Både vad gäller ord och tonläge. Förvånad och aningen förfärad. Varför säga något alls, om det du säger inte är snällt, undrar jag. Man väljer ju själv vad man säger, hur man säger.

Visst sårar vi alla någon omedvetet emellanåt. Förhoppningsvis förstår man det och  förhoppningsvis får man tillfälle att be om förlåtelse. Om man kan. En del människor har svårt att be om förlåtelse. Det får stå för dem och det är kanske en helt annan sak. Men kan man inte säga snälla saker fast man har valet, så tänker jag att det är bättre att inte säga något alls.