Hej Jessica! Jag läser det du skriver på bloggen och jag funderar, håller med, undrar, blir glad, blir ledsen, blir riktigt orolig och en massa annat. Det du skriver väcker så mycket inom mig. Du är bra på att tydligt uttrycka det du känner och tänker och jag känner att så tänker jag med, men har så svårt att reda ut allt som pågår inom mig. Jag tänker många gånger att jag ska kommentera och vill skriva så mycket, men jag har svårt att ens veta vart jag ska börja. Jag tror i alla fall jag vet vilken kommentar du menar och jag upplevde precis samma sak som du när jag läste den.

Jag tycker också att citatet var mycket tänkvärt. Jag känner en enorm tacksamhet för de "oförnuftiga" människor som kom före oss och som så tappert har förändrat vår värld till det bättre. Varenda liten handling som tillslut har inneburit större rättigheter för de människor som varit så utsatta. De handlingar som har gjort villkoren för våra barn otroligt mycket bättre än vad de har varit bakåt i tiden. Men vi är ju inte riktigt färdiga än. Så mycket mer finns att jobba på. Nu är det viktigt att vi kämpar vidare.

Hej Jessica!

Det är jag som skrev de där orden. Jag är inte alls speciellt överdrivet förnuftig och nej jag anpassar inte heller mig själv till samhället utan sticker ofta ut hakan och har många egna idéer som jag står upp för och jösses vilka käftsmällar jag får gång på gång. Jag accepterar inte heller att man kör över min dotter eller att man behandlar henne illa. Men jag tycker inte heller om när man daltar med henne och tillrättarlägger hela hennes liv för att det ska passa henne för om hon bara får chansen så kan hon faktiskt vara med på nästan lika vilkor som de flesta andra, inte alltid fullt ut men så långt det går. Jag har uppfostrat henne och anpassat henne till samhället och då menar jag att jag inte accepterade när hon som 3-4 eller 5 åring satte sig ner på golvet i en affär och ursäktade det med att hon har ju downs syndrom. Hon fick snällt resa sig upp och gjorde hon inte det så lyfte jag upp henne en två tre fem och kanske ännu fler gånger så höll vi på med många olika saker under flera år och idag harnjag en tjej som anpassat sig till samhället. Ta bara alla dessa med funktionshinde som får byta om öppet bland okända människor på stranden. Man ursäktar sig med att hon eller han förstår inte att man inte ska visa sig. Min dotter förstod det inte heller från början men förebilder och föräldrar osv som inte ursäktade beteendet med att hon har ett handikapp så fixar hon detta galant idag. Vi började inte långt efter man förväntade sig detta beteendet från "nomalstörda" vi började långt innan för att anpassa vår dotter till samället! Sen tyckerbså klart att samhället bör handikappanpassas ochatt man ska få det stöd man har behov av. Men vi kan inte bara försöka anpassa samhället utan även våra barn och med en gemensam anpassning så tror jag att våra barn kommer att kunna leva underbara liv! Jagnmenar alltså inte att vi inte ska kämpa för att samhället ska förändras……jag tror bara att det bästa för våra barn är att de anpassas så långt det går till samhället. Det är min åsikt och min tro, jag säger dock inte att det är den enda rätta! Var och en får ju välja att göra som de vill. Våra liv och förutsättningar är olika, våra barn är olika och vi föräldrar är olika och det är okej, helt okej! Gillar dig mycket oavsett om du förstår mig i denna frågan eller inte! Kram