Jag har bytt…
 
 
… namn…
 
Ja, inte bara jag förresten, familjens samtliga medlemmar (Lilla H undantagen) har bytt namn.
Vi kan nu titulera oss Pucko i förnamn.
 
Sådär smickrande…
 
Jag tror inte att jag ens behöver nämna vem det är som döpt om oss?!
 
Det är ”Ja Pucko”, ”Nej Pucko” och ”Ok Pucko” mest hela tiden.
Ibland, om monstret tagit över solen i lilla H:s kropp, kommer endast ett mycket irriterat ”Pucko” ifrån den smultronröda annars så otroligt söta lilla munnen. Det irriterade ”Pucko” liksom spottas och fräses fram.
 
Positivt är att de hemska svordomarna minskat i takt med att tituleringen ”Pucko” ökat.
Svordomarna som gjort mig gråhårig i ett och ett halvt års tid. Svordomarna jag försökt ignorera. Svordomarna jag blivit galet arg på. Svordomarna som fått mig att sakta försöka räkna till tio. Svordomarna som gjort mig ledsen och som ofta har fått mig att skämmas…
 
Nu undrar jag nästan om de ändå inte var bättre? Svordomarna menar jag.
Det blir väldigt genant när någon vänlig själ ler rart mot Hedvig i t ex en affär och hon ilsket fräser:
 
– Pucko!!!
 
Det känns inte heller bra om någon vänlig själ hjälper Hedvig med något, öppnar dörren t ex, och hon ilsket fräser:
 
– Tack Pucko!!!
 
Kanske är det bättre att få en svordom riktad mot sig än att bli kallad Pucko?
Jag vet inte?
 
Jag vet i alla fall att min yngsta dotter bestämt sig för att jag och övriga familjen nu heter Pucko i förnamn…
 
 
 
 
Jag vet också att när lilla H bestämt sig för något, ja då är det så ett bra tag liksom…