Det får återverkningar…
 
 
 
… det där med att vara elak…
 
 
Idag kom efterlängtad liten storasyster äntligen hem.
Den lilla storasystern var så ledsen.
Ledsen räcker inte, den lilla storasystern var förtvivlad, förkrossad.
 
Den lilla fina älskvärda storasystern var ledsen för att någon skrivit elaka saker om hennes älskade lillasyster.
 
En lillasyster som hos oss är älskad för den hon är.
En lillasyster som vi inte vill ha på något annat sätt än precis som hon är.
En lillasyster som är beundransvärd och som är förtjänt av allt gott.
En lillasyster som vi alla är så stolta över.
 
Hur kan någon vilja så illa?
Hur kan någon vara så inskränkt, så fattig?
Hur kan någon vara så orättvis?
 
Vad vill en sådan människa med sina elaka ord?
Ord som hos oss alltid kommer att finnas kvar…
 
Liten storasyster har gråtit och gråtit, pratat, resonerat och gråtit lite till.
Jag tror att liten storasyster har gått sönder lite och det gör mig så ont.
Liten storasyster och vi andra tröstar oss med att lilla H inte vet och aldrig behöver få veta.
Inte just detta.
 
Men vad kommer sedan undrar vi…?
Vad kommer hon att behöva höra och utstå vårt älskade lilla hjärta…?
 
Vårt lilla hjärta som är vårt pussel i livet, hon som vet hur man lägger bitarna i livet för att må bra.
Vårt lilla hjärta som lär oss om just själva livet varje dag.
 
Det är så orättvist, så fruktansvärt orättvist.
 
Efter många tårar, mycket prat och ännu flera tårar såg och hörde jag hur älskad liten storasyster kröp upp i soffan hos lika älskad liten lillasyster, pussade på henne och viskade:
 
 
– Jag älskar dig Hedvig…
 
 
 
 
(På fotot ovan räcker lilla H ut tungan åt mig som hon för stunden är arg på men jag tycker att bilden passar bra för ändamålet; är det någon som kan räcka ut tungan åt elaka människor så är det hon – så det så!)