– Mamma!
 
 
 
– Ja´ äl en isplinsessa! Titta va´ ja´ kan!!!
 
 
Visst är hon en isprinsessa lilla hjärtat! Visst kan hon!
 
Som så många gånger förr slår hon mig med häpnad, lilla H. Hon kan så mycket, framför allt kan hon så mycket som jag för åtta år sedan inte alls trodde att hon skulle kunna. Jag vet, det säger mer om mig än om henne och jag skäms varje gång jag känner att jag är överväldigad över saker hon kan som jag inte trodde att hon skulle kunna…
 
Jag skäms och jag blir ledsen och besviken på mig själv…
 
Men så rycker jag upp mig och tänker att det var och att jag då helt saknade erfarenhet av Downs syndrom.
 
Idag vet jag bättre!
 
Idag vet jag att hon kan och jag vet att vi alla runt omkring älskade lilla H gradvis höjer ribban för henne i alla sammanhang. Vi höjer ribban, kanske inte lika fort som jag gjorde för Ebba och Ludvig men vad är det som säger att allt måste gå fort? Livet är så mycket mer än att skynda och hasta. Lilla H höjer förresten ribban själv också. Hon är envis så att man kan bli gråtfärdig emellanåt. Det är i de situationerna jag räknar till tio och tänker att det gynnar Hedvig och hennes utveckling att hon är så galet envis. För det gör det ju! Gynnar henne menar jag. Hon kan så mycket och hon vill lära sig så mycket och jag är övertygad om att hon kommer att lära sig det mesta som hon vill, bara hon får lite tid på sig.
 
Finaste grannflickan Anna följde med oss till ishallen idag och Hedvig ville så klart inte vara sämre än henne så hon tackade nej till en ”sådan grej man håller i” (vet någon ens vad dessa kallas?) och körde på. Fort gick det, snurrade gjorde hon, åkte ikapp med Anna gjorde hon. Jag är i och för sig part i målet men jag tycker att hon är ”tätteduktig”, som en riktig isprinsessa minsann.
 
Genomsvettig av allt kämpande var hon då vi kom hem men hon laddade om med lite pastafjärliar och kyckling för att sedan följa med bästa storasystern i världen till idrottshallen för att titta på när herrarna spelar match, eller som hon själv säger ”ja´ ska kolla näl hellalna spelal masssccchhhhhh, du fål inte följa mä mamma….”. 
Med ficklampan i högsta hugg stegade hon iväg i mörkret med Ebba och jag gissar att jag får hem två galet lyckliga tjejer om ett par timmar.
 
 
Hon vill så mycket med sitt liv lilla H, jag hoppas att hon ges möjlighet att genomföra det hon vill…