Sportlovslycka kan förresten också vara…
 
   
 
 
… att få kliva in på Farmor Gretas Bageri och välja en chokladboll så här på semledagen…
 
Lilla H är inte så förtjust i semlor – inte jag heller, egentligen…
Jag är mer förtjust i idén om semlan. Tanken om hur gott det skulle vara med en semla – den gillar jag!
Men så äter jag min årliga semla, jo för det blir oftast bara en semla per år för min del. Jag lägger min semla varsamt på en djup tallrik och jag värmer mjölk i en kastrull på spisen. Den varma mjölken häller jag sedan försiktigt på tallriken, runt min semla, så gjorde jag som barn och så har jag alltid tyckt bäst om semlor. Jag väljer helst en sked i silver jag har efter min pappa. Den har så bra storlek och är liksom lagom skålad, så att det får plats lagom med bulldeg, grädde, mandelmassa och varm mjölk. Så tänker jag lite extra på min pappa som också tyckte bäst om att äta semla på just det är viset, det är fint…
 
Första tuggan äter jag med andakt, som om jag på riktigt tror att nu, det här året, då kommer jag att tokälska semlor och så kommer det förbli hela livet. Men jag överraskas aldrig av den känslan. Mer känner jag mig lite snopen över att det inte var godare än så här, inte i år heller liksom…
 
Lilla H åt sin chokladboll, jag åt lite besviket – men andaktsfullt – min semla med varm mjölk, jag berättade för Hedvig att om man äter semla på det här viset kan man kalla det Hetvägg och hon skrattade så hon höll på att trilla av stolen.
 
– Va`?! Hetvägg! Himla mammapucko du äl knasig!
 
 
 
Nästa år hoppar jag nog över semlan och gör en Hedvig; jag väljer helt sonika något godare när vi går till Farmor Gretas Bageri…