… God…

Vilken dag!

 

Jag har dessutom agerat på ett av de lägsta sätten en förälder kan göra. Känns sådär.

När lilla monstret redan efter ett par timmars vakenhet visade prov sin allra värsta, sämsta humörssida – igen – kände jag hur raseri och förtvivlan liksom blandades inne i hela mig. Jo, hela mig. Varenda liten cell i mig skrek av ilska och frustration. Jag slår vad om att man kunde se hur mina käkar pressades samman medan jag räknade till tio och verkligen försökte behärska mig. Nu låter detta som en engångsföreteelse. Det är det inte. Inte alls. Bara innan klockan tio idag hade jag kämpat med att hålla inne ett primalskri av frustrerad-mamma-fixar-inte-längre-yngsta-dotterns-humör-typ flera, flera gånger.

 

Det finns stunder, och det finns stunder.

Stunder där man är en supermum och klarar allt, behärskar sig, är pedagogisk.

Så finns det stunder som idag. Där man inte är en supermum utan mer känner sig som Ayla i Grottbjörnens folk. Eller något annat lite mer primitivt än en civiliserad människa i slutet av år 2013. Idag var var jag den senare varianten. Och nej, jag är inte stolt över mig själv. Likt ett mantra rabblade jag inombords Behärska dig, behärska dig, behärska dig, behär… Sedan hör jag plötsligt en röst säga Men Herre Gud! Du är inte mer än människa! Gå lite wild and crazy och skrik eller bara gör något annat mamma-på-väg- att-tappa-förståndet-aktigt…

När jag på fullt allvar undrar om jag kommer att kunna hålla mig vid mina sinnens fulla bruk ens en sekund till hör jag mig själv säga, ännu med ett någorlunda lugn:

 

 

Som om det inte räckte lade jag till:

.

 

Men jag vet!

Det är så lågt.

Man fååååår inte säga sådana saker. 

Jag vet det så väl, ändå gjorde jag det. Jag gjorde det och jag kände mig så nöjd när jag liksom spottade ut orden. Jag kände mig inte så nöjd då jag hörde dem. Orden jag sade…

 

Men det tog skruv.

Inte så att jag kommer använda mig av den här ”metoden” frivilligt och i parti och minut, men just idag hjälpte den. Plötsligt hade jag en liten H med mig på Ica som glatt plockade varor, spelade blockflöjt och önskade God Jul till höger och vänster. Hon var glad då vi förgäves letade glittriga strumpbyxor till henne. Hon var glad då vi körde förbi bästis-Emil med en julklapp. Hon bröt inte ens ihop då Emil inte var hemma.

 

Väl hemma fortsatte trevlighetssidan. Hedvig tyckte att lunchen var mer än lovligt god. Hon spelade Fifa med Ludde och var trevlig även mot honom. Själv hann jag både baka vört, göra äggost, griljera skinkan och göra nubbesallad på rekordtid. Allt efter att jag blivit orolig för Luddes fot som trots penicillin beter sig märkligt, fått tid hos läkaren och naturligtvis såg värsta tänkbara scenario framför mig. Då är det ju bra om det finns vört, äggost, griljerad skinka och nubbesallad klar menar jag. Ifall ett scenario inträffar menar jag. Förberedelsernas mästare, det är jag det.

 

Mitt usla frispel gav i alla fall ett gott humör på liten fröken. Och när det har varit nära att gå överstyr igen, då har jag påminnt henne om att hon bör tänka sig för. Alldeles nyss hörde jag dock hur pappan ilsket påminde henne om hela den här tomten-vs-snälla-barn-grejen. Förmodligen räckte inte trevlighetshumöret ända in i bastun…

 

 

♥