Knubbiga små…
…barnhänder i saffransdegen…
Härligt småpratandes, skrattandes, sjungandes med i julsånger som sipprar ut ur högtalarna. Allt detta medan vi knådar saffransdegen och formar den till fina lussekatter och vackra flätor.
Så tänkte jag mig förmiddagens saffransbak.
Så kunde det varit. Det brukar vara så i vårt kök så här års. Inte i år.
Först fick jag sätta degen själv. Lilla H tyckte jag kunde säga till när den var klar. Sedan ratade hon julmusiken som faktiskt sipprade ut ur högtalarna. Rättare sagt så röt hon åt mig att stänga av den.
Därefter var hon väldigt fascinerad av den stora, vackra, guldgula och färdigjästa degen. Så ville hon knåda. Hon mjölade sina små händer och tog sig an degen. I ungefär 45 sekunder…
– Ja’ blil ju kladdi’!!! Ja’ vill inte baka mela…
Så jag bakade själv. Själv och utan julsång.
Lite snopet faktiskt. Vi som brukar ha de allra sötaste Spidermanlussekatter här i huset! I år har vi bara vanliga, lite småtråkiga av-mamman-rullade-lussekatter. Men ack så goda!
Mammahjärtat blev varmt då trötta tonåringar kom upp, tyckte det doftade ljuvligt och med glädje åt lussekatter och drack mjölk till frukost.
Lilla H tycks helt ointresserad av lussekatter i år…