Ganska mycket surkart…
 
… och hennes mamma och pappa har varit på Liseberg i eftermiddag…
 
Ganska mycket surkart har spottat och fräst, sparkat och slagit, kastat ur sig en och annan svordom till både höger och vänster – mitt bland allt folk. Mamman och pappan har ajabajat både spott och fräs, hejdat sparkar och slag som varit nära att träffa både den ena och den andra och de har fyat och nejat svordomar. Detta samtidigt som de bett om ursäkt till folk de inte känner men som fått sig en släng av sleven, samtidigt som de jagat den lilla surkarten som farit fram som en virvelvind bland kaniner, karuseller och kulörta lyktor. 
 
Vilken tur då att surkarten ändå sken upp och strålade som en sol emellanåt. Fast det regnade, blåste och faktiskt var ganska kallt och rått i luften. Vilken tur då att hon är så trevlig att gå på restaurang med, att hon uppskattar god mat och småprat. Och vilken tur också att det är så himla roligt att åka de snabba flygplanen alldeles själv, bara för att man plötsligt är så stor i sinnet att mamman och pappan törs stå bredvid och vinka och le som tokar åt sin lilla flicka som kan själv. Vilken tur också att pappan är så mycket modigare än mamman och släpper iväg den lilla stora flickan i en attraktion som mamman aldrig hade vågat göra. Mamman blev lite lätt tokig och fick ont i magen och pappan undrade vad vi egentligen kunde göra just då, när hon sken som en sol och var så stolt över att hon kunde själv. Vilken tur det var, fast mamman fick ont i magen.
Vilken tur också att spegelhuset var så galet roligt och tokigt att det bara räckte med en liten, liten ynka svordom andra gången hon slog i näsan i glasrutan. Vi såg ju så himla tokiga ut i speglarna, korta och tjocka eller långa och smala.
 
Vilken himla tur att den lilla surkarten ändå solstrålade så mycket att det samlade intrycket som lever kvar i oss är att det var ett lyckat besök, fast det regnade, blåste och var kallt…
 
 
Den lilla surkarten är borta, bredvid mig i soffan sitter en solstråle och mumsar popcorn…