… det är något visst med det…

 

I åtta dagar har lilla H längtat efter dagen idag.

I åtta dagar har hon längtat efter att Emil skulle följa med hem efter skolan.

Väntat och längtat och smitt planer stora som universum för vad de skulle hitta på idag.

Hedvig har önskat att de skulle filma på hennes iPad, leka killerball och dessutom baka pepparkakor. Alltså, det är ganska mycket att hinna med på några timmar. Dessutom har jag ivrigt förespråkat att de även måste göra det Emil planerat. Känner jag honom rätt har även han i åtta dagar, planerat fredagseftermiddagen lika noga som Hedvig. Hon lovade det. Att även göra det Emil hade tänkt sig. 

 

Två helt galet prilliga, fnissiga, skrattiga och flamsiga barn fick vi med oss hem idag, Ebba och jag.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: bilresan hem med Hedvig och Emil kan göra vem som helst så glad att man spricker. De skrattar och skojar oavbrutet. Som jag brukar stängde jag av radion och bara lyssnade på dem. Ebba och jag log ikapp.

 

Eftermiddagen har varit så magisk som lilla H, och säkert Emil, tänkt sig.

De har filmat på iPaden,de har lekt killerball, de har lekt doktor som Emil ville och de har suttit låååååååååångt ifrån varandra i hallen och kastat en Spidermanboll till varandra, som Emil ville.

Ebba har dessutom arrangerat ett improviserat luciatåg och dans kring granen. Granen var idag vår gröna dammsugare, placerad mitt på golvet som förberedelse inför det mjöliga pepparkaksbaket. 

Ja, men jag veeeet – jag ogillar kladd och mjöldamm och annat som skräpar ner…

 

Som grädden på moset har vi dessutom hunnit baka pepparkakor.

Egentligen bakade Hedvig och Emil bara i ungefär tio minuter, med julmusik på högsta volym – helt enligt önskemål. Sedan bakade Ebba och jag. Ludde kom hem och bakade två pepparkakor. Mest för att känna känslan tror jag..

 

Kanske var eftermiddagen multitasking på Hedvig- och Emilvis?

 

♥