Den lilla tokfian…
 

 
… som är den yngsta av mina skatter…
Hon kan konsten att hastigt ge mig hjärtklappning samtidigt som jag nästan ber till Gud att det inte skall hoppa någon groda ur munnen på henne vid illa vald situation. Grodor hoppar det ur hennes mun i parti och minut. Eller, om jag skall vara riktigt ärlig så är det oftast inte grodor. Oftast är det klokord. Det är bara det att dessa brutalt ärliga klokord kan uppfattas som grodor av omgivningen. Främst då kanske av den som är föremål för klokorden. Allra helst kan klokorden uppfattas som grodor om de är riktade till någon vi inte känner. Alla vet väl hur det känns när man försöker rädda en situation som egentligen inte räddas kan…?
I takt med att lilla H blivit äldre har naturligtvis talet blivit bättre. Det är bra. Vi är väldigt glada över hennes oftast ganska tydliga tal. Framför allt om hon väljer att inte låta blygheten ta överhand blir talet tydligt. Så tydligt att de flesta hör vartenda ord hon säger…
Lilla H säger minsann många snälla saker, kärleksfulla saker. Men lilla H säger mer än något annat precis vad hon tycker och tänker. Rakt av liksom. Ibland gör det att jag vill sjunka genom jorden. Fast det går ju inte. Då kan jag istället för några sekunder önska att hon inte pratade så tydligt. Det kan jag ju inte säga till henne eftersom vi annars ber henne prata tydligt, eftersom vi berömmer henne då hon inte slarvar med talet.
Igår fick jag hjärtklappning och kände en lätt stress över att snart behöva sjunka genom jorden fast det är störtomöjligt. Det var på Coop. Det var i kön. I en kö kan man inte ens vika av runt ett hörn och försöka gömma sig. Tro mig, jag vet…
Framför oss i kön står en äldre man. Hedvig börjar med att titulera honom ”gubbe” och jag ber henne – igen – att istället välja ordet ”farbror”. Hedvig undrar varför och jag säger – igen – att det är ett trevligare ord, snällare liksom. Hon sätter sig inte på tvären utan nickar i samförstånd med mig, ler mot mannen och säger:
– Hej falblol!
Mannen svarar och ler tillbaka. Mitt hjärta blir varmt. Det är så lite som behövs för att jag ska bli glad inombords. Då ser jag hur lilla H har ställt sig bakom mannen. Lite vid hans sida liksom. Mannen packar upp sina varor på bandet och ser henne inte. Till min fasa ser jag hur Hedvig lutar sig fram och luktar på mannen!
Det är exakt då hjärtklappningen infinner sig. Mannen som står framför oss i kön ser nämligen ganska ovårdad ut och jag befarar att även lilla H har sett det. Himmel och plättar, är det därför hon luktar på honom? Jag vädrar med näsan för att känna om mannen luktar illa (samtidigt som jag ber till Gud om att ingen groda ska hoppa ur Hedvigs mun). Men nej, mannen luktar inte illa. Jag känner ingen lukt alls men vet bättre än att ropa hej ännu. Jag har ingen aning om vad Hedvig sysslar med eller varför eller vad som kan tänkas komma över hennes läppar. Hjärtat hamrar i bröstet på mig…
Jag får ögonkontakt med Hedvig, ber henne ta ett kliv bakåt så att hon inte ska bli trampad på samtidigt som jag ivrigt tecknar åt henne att så får man faktiskt inte göra. Man får inte lukta på människor så där, särskilt inte på människor man inte känner. Hedvig tar ett kliv bakåt, tittar på mig, på mannen och på mig igen. Resolut tar hon sedan ett kliv fram igen, omfamnar mannen bakifrån samtidigt som hon borrar in näsan i hans jacka. Åh Herre Gud, hinner jag tänka, nu kommer den – grodan jag absolut inte vill höra!
Vad ska jag göra? Hur ska jag rädda situationen?
Då vänder sig mannen om, tittar på Hedvig och ler. Nej, nej, nej tänker jag. Lilla H vänder sitt fräkniga, vackra lilla ansikte mot mannen. Hon ler sitt soligaste leende och säger:
– Hej! Ja´ tyckel du luktal tättegott!!!
 
 
Älskvärda lilla ljuvliga Hedvig! Mitt hjärta svämmade över igen och hjärtklappningen avtog…