… kan bli ett äventyr i sig…

Ett äventyr som ger upphov till många skratt och idag även hjärtat i halsgropen då hon plötsligt bara var borta.

I Hedvigs värld var hon inte borta. Inte ett dugg borta. I min och pappans värld var hon väldigt borta, inte länge alls men ändå helt borta. Det hände då vi närmade oss restaurangen och efter det att Hedvig förtjust vädrat med näsan och förkunnat att hon nu hade ”hittat maten”. Jag inväntade pappan och så var hon borta. Likt ett välfungerande team placerade vi oss strategiskt, pappan vid lekhörnan i restaurangen och jag i den delen av restaurangen som vetter mot trappor, hissar, resten av varuhuset och utgångar. I sin nya, coola och färgglada Spidermantröja borde hon inte vara svår att hitta tänkte jag, allt medan hjärtat hamrade i bröstet på mig. Så fick jag syn på henne. Med en bricka i högsta hugg hade hon stegat förbi hela långa kön och rakt fram till disken där man beställer mat. Behöver jag ens säga att hon blev arg som ett bi då pappan och jag förklarade att vi måste ställa oss sist i den långa kön…?

Jag kan inte låta bli att undra om hon har det lite stressigt på Ikea, lilla H. Hon får plötsligt så fasligt mycket att styra med; hon måste bädda ner sig lite i väldigt många olika sängar, hon behöver också snickra lite och även sätta sig och sy en stund. Vidare måste hon gömma sig säkert mer än trettio gånger medan mamman och pappan förväntas leta febrilt, hon måste låtsaskissa på alla toaletter som finns och kanske ta ett låtsasbad i någon av alla badkar  som så lockande står uppatällda. Det kanske allra största bestyret kan nog ändå vara att prata med och klappa alla väldigt många jättesöta bebisar som befinner sig på just Ikea en fredag som denna. Visst låter det lite stressigt?

Å andra sidan väljer hon ju själv sina sysslor och är väldigt lycklig över allt hon faktiskt måste göra på Ikea…