Som alltid när våren kommer…
  
 
… vill jag flytta…
 
Inte för att vi bor dåligt, tvärtom.
Vi bor väldigt bra, särskilt under vår- och sommarhalvåret.
Några minuters promenad till havet, ett stenkast ifrån skogen, i ett lugnt villaområde där det är helt ok att spela bandy på gatan, där bilarna kör sakta (oftast), där det det kryllar av barn…
 
Barn springer mellan trädgårdar, till lekplatsen, till skogen. Skratt och stoj från lekande barn hörs så fort vi öppnar altandörren. Härligt, ja visst! Inget ljud är så underbart som just barnskratt.
 
Men lilla H kan inte vara med.
Lilla H blir inte tillfrågad av de andra barnen.
 
Istället står finaste Hedvig på vår baksida och tittar in i tre trädgårdar där det kryllar av barn som skrattar och leker. Hon säger till mig att hon vill vara med och jag vet inte vad jag ska svara.
Det gör så ont i mig, det känns som om jag ska gå sönder…
 
Några av barnen är före detta dagiskompisar till Hedvig. Dagiskompisar som numer har slutat att hälsa på Hedvig och istället tittar på henne så att jag får ont i magen. Mer stirrar än tittar faktiskt. Lite så där att de hejdar sig, stannar upp och bara står och stirrar, som om hon vore ifrån Mars eller så.
Det gör också så ont i mig att det känns som om jag ska gå sönder…
 
Det är då paniken infinner sig.
Känslan av att vi måste göra något åt detta men jag vet inte vad.
Det enda jag kommer på är att vi kan flytta.
Vi behöver inte flytta långt men jag vill inte bo kvar i ett sådant här område. Ett område som egentligen är barnvänligt och som faktiskt är toppen för de allra flesta barn. Men det är varken barnvänligt eller toppen för lilla H känns det som. Hennes utanförskap blir än mer tydligt och jag står inte riktigt ut med det. Det känns lite orättvist mot fina, fina, jättefina Hedvig.
 
Jag vill inte bo långt ute på landet.
Jag vill inte bo utan grannar.
Men jag skulle gärna vilja bo med grannar utan barn i Hedvigs ålder.
 
Det låter inte klokt, jag vet!
Dessutom älskar jag barn och har gärna andras barn hemma hos mig.
Men jag vet faktiskt inte hur någon av oss ska stå ut med att lilla H har det så här.
 
Jag har försökt tänka att nu är det så här det är och vi får göra det bästa av situationen.
Men hur gör man det bästa av det faktum att ens eget lilla barn dag ut och dag in tittar, trånar och längtar efter att få vara med de andra barn? Hur förklarar man för sitt lilla barn att före detta kompisar inte längre hälsar men istället gärna stannar upp och stirrar?
 
Vi leker och vi leker och vi leker med Hedvig. Mycket för att kompensera hennes brist-på-kompis-tid och för att vi går sönder då vi ser henne stå och titta på de andra barnen. Men Hedvig vill inte spela fotboll med någon av oss om hon egentligen vill vara med de andra barnen. Jag tar mer än gärna med någon kompis ifrån skolan då och då, men det där vardagliga – på eftermiddagar och helger – det ser jag ingen lösning på.
 
För att inte gå sönder helt och hållet kika jag på hemnet och undrar om lösningen finns där…?