Som alltid när våren kommer…
… vill jag flytta…
Inte för att vi bor dåligt, tvärtom.
Vi bor väldigt bra, särskilt under vår- och sommarhalvåret.
Några minuters promenad till havet, ett stenkast ifrån skogen, i ett lugnt villaområde där det är helt ok att spela bandy på gatan, där bilarna kör sakta (oftast), där det det kryllar av barn…
Barn springer mellan trädgårdar, till lekplatsen, till skogen. Skratt och stoj från lekande barn hörs så fort vi öppnar altandörren. Härligt, ja visst! Inget ljud är så underbart som just barnskratt.
Men lilla H kan inte vara med.
Lilla H blir inte tillfrågad av de andra barnen.
Istället står finaste Hedvig på vår baksida och tittar in i tre trädgårdar där det kryllar av barn som skrattar och leker. Hon säger till mig att hon vill vara med och jag vet inte vad jag ska svara.
Det gör så ont i mig, det känns som om jag ska gå sönder…
Några av barnen är före detta dagiskompisar till Hedvig. Dagiskompisar som numer har slutat att hälsa på Hedvig och istället tittar på henne så att jag får ont i magen. Mer stirrar än tittar faktiskt. Lite så där att de hejdar sig, stannar upp och bara står och stirrar, som om hon vore ifrån Mars eller så.
Det gör också så ont i mig att det känns som om jag ska gå sönder…
Det är då paniken infinner sig.
Känslan av att vi måste göra något åt detta men jag vet inte vad.
Det enda jag kommer på är att vi kan flytta.
Vi behöver inte flytta långt men jag vill inte bo kvar i ett sådant här område. Ett område som egentligen är barnvänligt och som faktiskt är toppen för de allra flesta barn. Men det är varken barnvänligt eller toppen för lilla H känns det som. Hennes utanförskap blir än mer tydligt och jag står inte riktigt ut med det. Det känns lite orättvist mot fina, fina, jättefina Hedvig.
Jag vill inte bo långt ute på landet.
Jag vill inte bo utan grannar.
Men jag skulle gärna vilja bo med grannar utan barn i Hedvigs ålder.
Det låter inte klokt, jag vet!
Dessutom älskar jag barn och har gärna andras barn hemma hos mig.
Men jag vet faktiskt inte hur någon av oss ska stå ut med att lilla H har det så här.
Jag har försökt tänka att nu är det så här det är och vi får göra det bästa av situationen.
Men hur gör man det bästa av det faktum att ens eget lilla barn dag ut och dag in tittar, trånar och längtar efter att få vara med de andra barn? Hur förklarar man för sitt lilla barn att före detta kompisar inte längre hälsar men istället gärna stannar upp och stirrar?
Vi leker och vi leker och vi leker med Hedvig. Mycket för att kompensera hennes brist-på-kompis-tid och för att vi går sönder då vi ser henne stå och titta på de andra barnen. Men Hedvig vill inte spela fotboll med någon av oss om hon egentligen vill vara med de andra barnen. Jag tar mer än gärna med någon kompis ifrån skolan då och då, men det där vardagliga – på eftermiddagar och helger – det ser jag ingen lösning på.
För att inte gå sönder helt och hållet kika jag på hemnet och undrar om lösningen finns där…?
♥
Usch vilken jobbig situation för er alla. Men är det så att hon inte får vara med? Säger barnen nej om H eller ni frågar? Ibland kanske det kan vara så att barnen inte kommer på att fråga ytterligare ett barn när de är mitt uppe i en lek…
Det är ledsamt…H frågar inte. Inte för att hon inte vill/vågar utan för att det nog inte finns riktigt för henne. I hennes värld är man med liksom, där behöver man inte fråga. Leker hon då på t ex lekplatsen bredvid de barnen springer de oftast därifrån. Inte pga elakhet tror jag, det är inte så jag vill framställa dessa små barn, mer pga det okända liksom.
Det har hänt att jag frågat men jag får erkänna att jag drar mig för det. Det är lite svårt, dels för att jag inte vill vara den som "tränger" mig på, och dels gör det lite ont då jag får till svar: "Men… vi skulle precis gå in…" etc.
Men som sagt, det handlar inte om elakhet ifrån vare sig barns eller föräldrars sida, de är fina människor. Det handlar om, tror jag, att man inte tänker längre än till sig själv.
Smärtan känns igen. Klump i magen. Funderar varför det är så här fortfarande, i ett i övrigt hyfsat upplyst samhälle. Rädsla från normalstörda barn, nja tror det är den äldre generationen som fortfarande påverkar. Man vet inte hur man ska förhålla sig så att det blir naturligt och det slår igenom på barnen??? Och därför så är det jag pappan/mamman som hoppar studsmatta eller spelar fotboll eller åker skidor eller följer med på leklandet med barnet för att ens barn ska få leka…
Det är otroligt ledsamt att det är så här. Jag tänker att förstå någon annan och dennes situation är det "bara" att vända på situationen och se det som om det handlar om mig. Men det verkar inte vara så "folk" fungerar? Många verkar inte reflektera alls. Vi leker också som tokar här hemma, för att kompensera brist-på -kompis-tid. Hedvig uppskattar det oftast men det blir ändå liksom näst bäst eftersom hon allra, allra helst skulle vilja vara med barnen på gatan :(Det gör så ont när jag ser hur hon trampar och trampar och så gärna vill men inte får så jag bokstavligt talat går sönder….
Så mitt i prick beskrivet. Berörande. Kan man tänka sig att de andra barnen som tidigare var vänner, har föräldrar som kan ta till sig känsla och situation du beskriver(?). Skulle det, i så fall, kanske vara möjligt genom dem iaf få bukt på stirrandet – och med tur rent av lite kontakttagande från något av barnen(?)
Önskar av hela mitt hjärta att alla våras små skyddslingar "i olika tappning" ska inkluderas och vara lyckliga!!
Lyckatill med livet för och tillsammans med lilla H!!
Kanske att barnens föräldrar läser, jag vet faktiskt inte det. Om de läser tror jag nog att de funderar en gång extra. De är, som jag uppfattar det, kloka människor. Jag vill understryka att jag inte tror att någon låter detta ske av illvilja, kanske är det inte ens så att de blundar för faktum. Jag tror mest att det beror på att alla lever sitt liv och inte tänker ett steg till liksom. Det i sig är upprörande och jag har svårt att förstå hur man kan knalla genom livet utan att ta in omgivningen och hur andra människor har det. Hur det känns att hamna vid sidan av fast man är jordens bästa lilla varelse liksom…?
<3
Hej!
Vilket smärtsamt inlägg… Styrka och kärlek till er och en enorm önskan att det kommer en förändring!
Jag länkade till detta inlägg i dag i min blogg.. hoppas det är okay-om inte, så lämna en kommentar till mig så skall jag ta bort det på en gång!
Hälsningar Ann Iren
Det är smärtsamt, det blir värre för varje år och jag tänker att vi bara är i början av april :(Självklart är det ok att länka <3
Ja självklart så menar jag inte att lärarens ansvar tar bort förälderns. Det är självklart att vi föräldrar och alla föräldrar har ett ännu större ansvar än läraren i skolan. Vi måste ju absolut uppfostra våra barn att se alla barns lika värde och alla människors lika värde. Det kan vi göra här hemma i vårt eget hem och i hur vi pratar om och med andra människor. I platser utanför vårt hem så är våra barn ofta utlämnade till andra vuxna och framför allt lärare och här hoppas man att lärare som en del i sin lärarutbildning får träna sig att fundera över människovärden och hur man formar sin grupp. Som lärare är man absolut en förebild och det handlar inte om vad man säger som lärare utan HUR MAN ÄR som människa. Man måste vara en varm och omtänksam människa som faktiskt ser sina elever alla sina elever och som visar dem hur man ser till så att alla är delaktiga i skolklassen eller i gruppen. Att se att det inte är prestation som är viktigast utan ansträningningen. Så länge alla gör sitt bästa så räcker det väldigt långt och det är alltid viktigast att vara en bra kompis! omtänksamhet ska premieras och uppmärksammas. =) Jag vet precis hur du känner Jessica, för oss just nu är det viktigare att det finns kamrater i klassen än att det finns undervisning och det säger väl ganska mycket… =/ tänk att man inte kan få båda delarna år 2013 i Sverige… !
Jag tycker det är vi föräldrar som har ansvaret i den här frågan…
Det är vi som guidar våra barn genom livet, guidar dem i det sociala spelet.
Jag som förälder måste lägga märke till om det "fattas" någon i gänget, någon som tidigare varit med och lekt.
Plötsligt kan det vara mitt barn som inte har en given plats….
Ibland kanske man måste hjälpa barnen genom att lirka in ett annat barn i leken.
Och jag håller med dig Jessica, det som sägs (och ibland inte sägs) runt köksbordet har oerhört stor inverkan på våra barn.
Jag minns en händelse från när jag bodde hemma och det var kalas i grannhuset. Alla i grannhusets flickas klass var bjudna utom ett barn, en annan grannflicka till oss. Det var sommar och kalaset i grannhuset var utomhus. Den flicka som inte var inbjuden stod i vår trädgård och kikade på hela sin klass som lekte, blåste såpbubblor, åt godis, skrattade…. Det gjorde så ont i hjärtat och jag, som var många, många år äldre, försökte gottgöra detta genom att leka lite roligare lekar, blåsa lite mer såpbubblor, skratta lite mer…. Självklart var det inte lika roligt…
Kalasflickans mamma "försvarade" sitt agerande att inte bjuda hela klassen genom att säga att hon och den andra grannflickan inte lekte så ofta ändå…
Det är alltid jag som förälder som har ansvar att lära mitt barn att möta andra så som de själva vill och förväntar sig bli bemötta.
Puss min vän!
Hej Inna!Eftersom du är en av de klokaste och definitivt den mest empatiska människa jag känner så vet jag att du förstår precis hur det känns att gå sönder inifrån och ut. Jag tror stenhårt på att föräldrar har det primära ansvaret i situationer som dessa. I vårt fall handlar det om trevliga och kloka föräldrar i den mån jag känner dem. Jag är inte så säker på att de ens noterar att H inte är med, för dessa föräldrar är ju inte med sina barn och leker längre. Man kan heller inte välja lekkamrater åt sitt barn. Men vi står ju på andra sidan…
Episoden du beskriver från din uppväxt är fruktansvärd. Att stå och se på när alla andra är på kalas utan att få vara med. Kalas som är det bästa liksom!
Jag är otroligt glad för Hedvigs klass- och fotbollskamrater! De är ett gott gäng och kalasen duggar tätt – där bara är man på lika villkor.
Puss fina du
Sant som det är sagt. Det är allas vuxnas ansvar att få barnen förstå allas lika värde. Detta är något utav det viktigaste som både förskola och skola arbetar med. Jag lider med dig, det är aldrig ok att ett barn är utanför. Det finns barn utan en extra kromosom som har det likadant det är alltid lika svårt. Jag ser utifrån som pedagog i skolan med liknade problem där jämåriga kompisar "vuxit"ifrån barnet med drowns och det är så svårt, så svårt. Vi hjälper och stödjer fixar och trixar… men hemma kan vi inte alltid hjälpa. Fråga H vem hon vill leka med och bjud in. Uppmärksamma H:s klasskamrsters föräldrar att de inte ska glömma, denna kanonkompis. Hon kan inte själv hänga med i det snabba tempo som är med barn idag. Ge inte upp och jag tror på dig. Men man måste påminna de andra att hon blir själv när kompisarna glömmer. Kram på dig och din goa flicka
Flytta inte, stå ut!
Det går över! Lilla H kommer att få andra intressen!
Hon lär sig att leka i skolan och på fritids.
Kanske kan du hämta en kompis från skolan och köra henen till någon.
Jag förstår precis din smärta!
Det känns som hjärtat skall brista!
Min son "gav upp" när han kom i tonåren. (så hemskt egentligen)
Han var helt enkelt inte ledsen mer!
Nu är han vuxen och så nöjd med sitt liv!
Han har massor med filmer och musik, som använder sig av!
Han är så harmonisk och glad.
Jag är aldrig ledsen därför att jag märker hur bra han mår!
kram
Glad att höra att A är så nöjd idag! Det betyder så mycket! Glada barn ger en glad mamma.Men jag har liksom inte lust att bara "stå ut"… Jag känner att något radikalt måste göras för lilla H:s skull. Det är inte ok att vara utanför, det är inte ok att känna att man inte platsar. Hedvig går sönder och vi går sönder med henne…
Att hämta kompisar hit eller köra Hedvig till kompisar gör vi redan. Det är inte där sorgern ligger. Hon är en omtyckt och populär liten lekkamrat. Det är i vardagen det är tufft. Nu när våren kommer och barnen väller ur husen här i området. Lilla H står i fönstret eller i trädgården och ser alla dem och vill så klart vara med. Men henne rusar de förbi, de ägnar inte en tanke åt att fråga henne om hon vill vara med. Därför klurar jag på om just den sorgen, den smärtan kunde vara mindre om vi bodde på annat vis än vi gör idag…
Kram
Det är ett hus ute hos oss till salu nära en mamma till som gärna är med på ett hörn. Kram
Hej! Håller med dig Lotta om att lärare i förskola/skola har ett enormt stort ansvar. Jag strider varje dag för allas lika värde. Och jag vägrar ge mig. Tråkigt bara att måsta jobba så hårt för ngt som borde vara så självklart!!!
// Mari
ja det handlar om att förändra människosynen och då måste man börja hos barnen. Att säkerställa att alla barn har lika värde i barnens ögon och att det ska förbli så även när barnen blir större och då krävs att våra barn finns i andras barns vardag att alla får vara med och leka och att de vuxna som ska vara barnens "lekledare" har rätt attityd och rätt människosyn. Lärare i förskola och grundskola har ett ENORMT ansvar här….
Lärare har ett enormt ansvar, det är sant. Även inom den yrkeskategorin ser man skrämmande exempel emellanåt vilket alltid förvånar och förargar mig. Jag vill gärna tro att man valt just ett yrke med barn för att man tycker om barn, värnar om barn – då menar jag alla barn…
Går sönder bara av att läsa….
Finns ingen större sorg än att se sitt barn lida psykiskt eller fysiskt.
Hoppas ni kommer på världens bästa lösning för lilla H ❤❤❤
Ont gör det. Långt, långt in i hjärtat gör det ont.Vad lösningen är vet jag inte, men något måste ske känner jag, så här kan inte vara meningen att hon skall ha det. Hedvig som dessutom är en toppenrolig lekkamrat.