Mina tankar upptas just nu…
… mycket av hur vi skall lösa problemet med lekandet där vi bor…
Jag har fått mängder av råd från omtänksamma människor.
Människor i samma situation, människor i annan situation men som försöker förstå…
Egentligen har jag alla dessa råd till mig själv sedan tidigare, men vad spelar goda råd från vänner, bekanta eller från ens eget förvirrade huvud för roll om man inte vet hur man skall kunna ta till sig dem och applicera dem på den verklighet vi befinner oss i?
Jag känner fortfarande att flytt vore ett alternativ.
Inte så att jag känner att vi måste flytta, men det är ett alternativ. Ett helt ok alternativ dessutom, förutsatt att vi hittar något vi vill ha. Det är många aspekter att fundera kring. Inte minst hur våra stora barn ställer sig till det. Jag tror inte att de har så mycket emot att lämna just vårt hus och vårt område. Men de vill naturligtivs inte flytta långt. Det vill å andra sidan inte vi heller. De vill heller inte flytta bortom all ”civilisation” så att det blir kruxigt med kompisar, bussar etc. Men det vill verkligen inte vi heller. Varken pappan eller jag kan ens tänka tanken att bo på landet. Allergisk är jag och flera av barnen, skog och ängar är därför inte intressant. Jag är dessutom barnsligt mörkrädd och kan inte tänka tanken att bo utan grannar och några gatlyktor här och där.
Fina hus finns det gott om. Flera stycken jag nästan kan se mig själv bo i. Men de ligger också i barnvänliga områden liknande det vi bor i. Då är det ju ingen idé.
Någon sade till mig att jag inte ska tro att Hedvig slutar vilja leka om vi flyttar. Det förstår jag ju, men faktum kvarstår att ser hon inte andra barn som leker är hon överlycklig över att leka med någon av oss i familjen. Kompisar i skolan och på fritids har hon. Ibland har vi även kompisar här hemma.
Det är det vardagliga som är problemet, det hon ser från våra fönster och från vår trädgård och som hon inte har tillträde till.
Jag har också fått rådet att ”stå ut”, det ”ger sig” om några år…
Kanske är det mig det är fel på men jag förstår inte hur jag, eller någon av oss, bara ska kunna stå ut med ledsenheten och utanförskapet?! Det är ett alternativ, visst. Men ett alternativ som jag inte vet hur vi ska klara.
Ett annat råd jag fått har jag verkligen försökt och försöker jobba med, det är att lära mig att förhålla mig till hur verkligheten är. Förhålla mig till att min lilla flicka inte vare sig kan eller får vara med de andra barnen. Förhålla mig till hur ledsen hon är när hon står vid fönstret eller vid häcken i trädgården och så gärna vill vara med och leka.
Igår blev det så ledsamt igen!
Hedvig och jag satt ute på altanen och läste läsläxan.
Sedan lekte vi lite där på filten i solen. Hedvig hämtade sina ”teletonkies” (walkie talkies) och vi försökte få liv i dem. Vi testade om den radiostyrda Cars-bilen kunde köra på den ojämna altanen och så vidare.
Klockan rann iväg och jag var tvungen att gå in och börja med middagen.
Hedvig ville inte gå in.
Jag sade att hon kunde få vara kvar ute om hon var på altanen. Detta var på framsidan och där har vi inget staket. Jag kunde ha ytterdörren öppen, köket ligger bredvid och jag skulle se henne hela tiden.
Jo, Hedvig gick med på detta. Hon skyndade sig att hämta sina springskor och sade att hon skulle ha en tävling med Axel (Axel är en låtsaskompis/låtsaslillebror). Hedvig och Axel skulle hoppa från altanen ner på gräsmattan och se vem som hoppade längst.
Humöret var på topp och allt kändes bra.
Från fönstret ser jag efter en stund att hon skyndar in i garaget. Jag gick ut i garaget för att se vad hon gjorde.
Hedvig höll på att ta på sig cykelhjälmen och sken som en sol när hon sade:
– Ja´ ska åka spalkcykel mamma!
Det högg till i magtrakten på mig och jag sade:
– Fast det går inte nu när jag lagar mat. Du får inte vara på gatan ensam…
Åh, så arg hon blev, lilla H.
– Dumma dumma dej! Pucko med dej!!!
– Hedvig, det är inte för att vara dum jag säger det. Det är farligt att vara på gatan själv, det kommer bilar.
Raseriet i den lilla kroppen förbyttes mot hulkande storgråt.
Hon tog av sig sin fina hjälm, hängde sorgset tillbaka den på cykelstyret och sade mellan hulkningarna:
– De andla barnen fål ju…
Jag gick sönder, igen…
Hur skall jag kunna förklara för Hedvig varför de andra barnen får åka sparkcykel själva på gatan men inte hon. Hon tycker ju att hon är stor nu, att hon kan. Hedvig ville inte vara ute mer. Hon gick med mig in, satte sig i soffan vid fönstret och tittade sorgset genom fönstret på de andra barnen.
HUR skall vi någonsin lära oss att förhålla oss till detta undrar jag…?
♥
Hej,
Min dotter är 6 år och har downs syndrom. Vi har avlastning i hemmet, en helt underbar, cool extrakompis som är 20 år och även accepteras av andra barn. Kan det vara ett alternativ? En extrakompis som kan hjälpa till att få tillgång till de andra barnens lek? Som en brygga… Och som kan vara just en kompis till Hedvig. När vår avlösare är här vill min dotter helst bli av med mig 🙂
Vill också säga att du har en underbar blogg, tack för att du delar med dig! Jag skippade deckaren i somras och läste istället din blogg från början.
Vänliga hälsningar
Jennie
Förlåt om detta kanske är en dum kommentar, men hjälper det inte att prata med föräldrarna till de lekande barnen på gatan?
Åhh…jag lider med dig och får en stor klump i halsen och tårar i ögonen bara jag läser om det.
Vi är i samma situation med vår Ellen som också är 9 år och verkligen just nu kommit på det där med kompisar.
Att det ska vara så himla svårt för normalbarnen att ta sig an en annorlunda kompis, varför måste det vara så:-(
Ellen har några kompisar med DS men de bor en bit ifrån och då blir det ju mer organiserat med lekstunderna. Det är det här spontana ute på gatan man verkligen saknar för dom.
Har faktiskt inga råd, vet inte själv hur det ska lösa sig.
Kram Annelie