Lika barn…
…. leka bäst…
Tyvärr, tänker jag.
Om det nu är så. Jag kan ha fel.
Jag hoppas jag har fel, samtidigt så tror jag inte det.
Naturligtvis och som tur är gäller ordspråket inte för alla tillfällen och situationer.
Men ändå gäller det lite för ofta.
Kanske mest för att alla inte vågar, för att många är rädda för olikheter.
Inte om du frågar så klart, nej, nej, absolut inte, men i verkligheten är det så tydligt.
Många människor är rädda för det okända, för det som i deras ögon är annorlunda.
Det är så synd.
På det viset missar de så mycket.
De missar hur mycket olika berikar och tillför.
Som min äldsta dotter Ebba sade på en redovisning i skolan:
”… I wonder why people think this little extra chromosome is so dangerous? Why is so many people afraid of getting a child with 47 chromosomes instead of 46, as most of us have? It´s not a monster in it…”
Olika, avvikande, annorlunda – orden är många, men faktiskt är inte ett enda av dem synonymt med just ”monster”.
Barn leker på olika vis, barn är på olika vis.
Barn kan ha mycket roligt tillsammans ändå och barn kan ha enormt mycket utbyte av varandra fast de inte är stöpta i samma form. Vilka är förresten stöpta i samma form? Tennsoldater kanske, men de är ju inte på riktigt.
På samma vis som jag blir ledsen över hur t ex barn här i området behandlar Hedvig, på samma vis blir jag så varm och glad inombords när hon leker med sina kompisar från skolan, fotbollen eller whatever. Kompisar som faktiskt inte är lika och inte heller leker på lika villkor, men de är på lika villkor. Skillnaden är milsvid och jag önskar att samma äkta glädje och omsorg fanns oavsett vilka barn som leker tillsammans. Det viktigaste måste få vara att var och än är precis som man är. Det viktigaste, bästa och mest ärliga tänker jag.
Igår kväll hade vi goda vänner hemma.
En mycket fin och mysig familj där den ena sonen går på samma skola som Hedvig och spelar i samma fotbollslag som henne. De lekte, spelade fotboll, kollade på film, spelade på sina iPads etc. Inte ett hårt ord dem emellan. Nej, jag menar inte att det mellan Hedvig och hennes kompisar aldrig förekommer hårda ord. Så klart att det gör det – konstigt vore det annars. Himmel och plättar, Hedvig skräder inte orden om hon blir arg.
Men det finns en distinkt skillnad.
Skillnaden att de faktiskt inte retas, att de faktiskt inte tycker att den ena eller andra är ”konstig”. De låter varandra vara precis som de är, utan att vare sig döma eller fördöma. Det är avundsvärt och något vi alla borde lära av…
Idag var Hedvig på kalas hos klasskompis A.
Kompis A hade kalas på ett lekland här i närheten. Hela klassen och två små kusiner till A var bjudna.
Kompis A hade kalas på ett lekland här i närheten. Hela klassen och två små kusiner till A var bjudna.
Lilla H:s humör svajade (minst sagt) vid ett par tillfällen (underdrift). Säkerligen beroende på att hon hade så roligt tillsammans med kompis V igår kväll, att hon gick och lade sig först klockan 01.
Men när Hedvig skriker ”Pucko me dej….” till en annan pappa (som helt försynt upplyser henne om att det är dags för mat) och så det hörs i hela leklandet så tittar hennes små polare bara till en sekund och konstaterar sedan, helt lugnt: Jaha… Hedvig vill inte ha mat nu, hon kommer nog sedan…
De konstaterar detta helt lugnt eftersom de vet hur lilla H funkar och eftersom de tycker att det är helt ok att hon är som hon är…
Det är en avundsvärd förmåga, att se, uppsatta och tycka om människor för vad de är…
♥
Jag kan inte låta bli att tänka att tänk om man i större grad skulle inkludera alla i samma skola, det går ju bra att göra på förskolenivå?! Då borde ju rimligtvis även förståelsen för det annorlunda bli större och vidare?! Av egen erfarenhet efter fyra år i vanlig grundskola så är vår Ella accepterad både bland de yngre och de äldre eleverna. Det hejas glatt på henne om vi ser nån skolkamrat på stan osv. Sen får vi ju var aktiva med att ringa till kompisar efter skolan eftersom det inte riktigt finns någon i närhusen. Men då när det passar båda parter går det lika bra för Ella om det är en med eller utan den extra kromosomen. MEN självklart kräver det att skolan är färdig att ge det stöd den enskilda eleven behöver och se till att det fungerar. Vi har valt att se den sociala biten av att lära sig av de andra barnen och vardagen i skolan med allt vad det innebär, som viktigare än den direkt kunskapsgivande inlärningen. För ser man sedan på längre sikt vill man ju också att våra barn så långt det är möjligt klarar sig självständigt i samhället även som vuxna. Det kan ju bli svårt att hitta ett sammanhang bland normalstörda ifall man går i särskilda skolor hela den tiden man växer upp.
Hur som helst, bara ett litet inlägg i detta med att lika barn leka bäst och att bli accepterad som man är.
Bästa hälsningar till bästaste lilla H och hennes bästaste mamma!
Kram!
Jag tycker som du! Jag tycker att det allra bästa – för alla – vore om det var en skola för alla, en total inkludering etc. Det ser tyvärr inte ut så överallt vilket är ledsamt. När lilla H skulle börja skolan möttes vi av motstånd på skolan närmast oss. De kunde minsann inte ge H så mycket resurstid, inte jobba på särskilt sätt med henne etc etc. Rektorn var mkt noga med att tala om för oss att H skulle kosta så mycket pengar som hon inte ansåg att hon hade, de skulle inte kunna hålla koll på henne på raster etc. Det mötet slutade som så många gånger med att jag grät och pappan slog näven i bordet. Vi valde bort den skolan…Jag tror som du att det sociala samspelet är viktigt. På skolan där Hedvig går nu är hon fullt ut accepterad av alla. Även av de barn som inte tillhör särskolans klasser och jag blir varm i hjärtat då de hälsar på Hedvig på torget, frågar om hon vill vara med och leka på raster etc. Så när jag lyfte fram ordspråket Lika barn leka bäst menade jag inte att jag tycker så, det var mer ett konstaterande att det kanske ligger en viss sanning i det. Igen ser man att det okända skrämmer. På Hedvigs skola är barn funktionsnedsättningar en del av skolan som alltid funnits och där funderar inte de "normalstörda" barnen särskilt mycket över kromosomer hit och avvikelser dit – underbart. Där vi bor funkar det tyärr lite åt andra hållet och det beror säkert på en rädsla, en okunskap…
Rädd att jag uttryckte mig missvisande i inlägget…
Kram till Ella och dig <3
Ja, om det ändå var en sådan värld vi levde i varenda dag, att alla var accepterade som de var… Att ingen var utanför och att alla fick vara med!
Kraam till dig och tack för dina kloka ord!
Petronella
Ja, det är avundsvärt! Tänk om alla fick tillåtellsr att vara som de är utan att riskera att bli utstött.
Vilket härligt slut på lovet hon haft, din Goa dotter!