Jag har en pappa…
 
 
 
… fast han är i himlen…
Eller vart man nu är när man inte lever på jorden längre…
 
Igår, då jag hade pratat på kvinnofrukosten, drabbades jag av en häftig längtan efter just min pappa.
Jag önskar så att han hade kunnat ta del av vad jag sade. Det hade han förstås inte även om han levt, han var ju inte kvinna och kunde alltså inte varit med på frukosten ändå.
 
Han väntade så på lilla H!
Han missade henne med en hårsmån…
Närmare bestämt med två månader och sex dagar.
 
Jag önskar att min pappa fått träffa Hedvig, fått ta del av henne, uppleva henne.
Han hade varit stolt som en tupp över henne och jag är övertygad om de två hade haft så mycket roligt tillsammans. Lite samma tokiga humor brukar jag tänka när Hedvig säger helt crazy saker.
 
Då hör jag hur min pappa skrattar…