… finaste 16-åring…

 

Igår fyllde finaste fina Ludvig 16 år!

Som alltid på barnens födelsedagar slås jag av hur fort tiden går. Tanken på att de alldeles nyss låg i vaggen är väldigt påtaglig. Ibland hör jag föräldrar säga att ”Nu, nu är barnen i sin bästa ålder…” Själv tycker jag att varje ålder är den bästa. Från det nyfödda, lite ynkliga, otroligt väldoftande och oftast sovande lilla knytet till ett-, två-, tre-, fyra-, femårsåldern och vidare till så stora barnen är idag. Varje ålder har sin charm tänker jag och njuter av dem där de är i livet.

 

Det är en ynnest att få följa sina barn, det tror jag varje förälder skriver under på. Det är häftigt att se att de sidor som var utpräglade hos de lilla spädbarnet till viss del återspeglas i personligheten idag också. Ludde som redan som pytteliten avskydde solljuset är likadan idag. Solglasögon på så fort solen visar sig. Det är nästan så jag undrar om det inte var solljusets förtjänst att han vände sig så tidigt från rygg till mage. I ren självbevarelsedrift kanske? Nej, så var det naturligtvis inte, men tanken lockar till leende.

 

Ludvig är född på 16 minuter – och så har han fortsatt livet.

Det är upp eller ner, svart eller vitt, allt eller inget.

Ludde har ett brett känsloregister och har sedan han var liten varit mycket i alla sina känslor.

Redan som ettåring fick jag förekomma hans hunger så att maten stod på bordet innan han var hungrig. Hann han känna hunger var det kört. Då var han så arg att inte en smula kunde intas. Var maten för varm, eller för all del för kall, hände samma sak. Som en sprättbåge i barnstolen och kastandes tallriken över hela köket samtidigt som han gallskrek. Nu beter sig inte Ludde riktigt likadant, tack och lov. Han är lite mer väluppfostrad än så, men de starka känslorna är kvar. Oftast på gott tänker jag, kanske även lite på ont ibland för honom själv. Känslor kan vara jobbiga att hantera, kanske allra mest som tonåring…?

 

Minns den tiden själv som ganska besvärlig rent emotionellt.

För en tid sedan snubblade jag över en text som jag sparade. Jag minns inte alls vart jag fann den men jag gjorde som jag brukar när jag hittar något tänkvärt; jag sparade den. För att läsa då och då, för att fundera kring och för att lära mig av när jag så innerligt vill hjälpa men inte riktigt kan. Den säger så mycket…

 

Låt mig få vara en trotsig tonåring – jag kommer att bli vuxen…

Låt mig få skrika och springa min väg – jag kommer att återvända…

Låt mig få hitta min egen väg – jag kommer ändå att söka…

Låt mig få snubbla – jag kommer att resa på mig…

Låt mig få deppa – jag kommer att bli glad igen…

Låt mig få ha hemligheter – jag kommer att berätta dem sen…

Låt mig få prata när jag behöver det – jag kommer inte att klara det annars…

Låt mig få gå när jag är redo, men släpp mig inte helt…

Låt mej få komma igen och vara liten, när jag inte vill vara stor…

 

♥

 

Grattis igen finaste, älskade Ludde!

Jag är så stolt över dig, över den du är och över alla dina fantastiska egenskaper.

Jag älskar dig och finns alltid för dig…