… och som alltid blir jag smått euforisk då jag öppnar adventslådan och finner henne…

Hon, min mörkhyade vackra lilla ängel som står för så mycket. Som jag fann som om hon vore ett omen, inför den första advent i lilla H:s liv. 

 

Det var 2004 och jag hade ganska nyligen blivit varse vad det innebär att vara olik. Egentligen hade jag bara fått en försmak om vad det kan innebära att vara olik. Erfarenheterna kring det är ännu större nu, så här nio år senare.

De positiva överväger, utan tvekan. De negativa gör ont, utan tvekan…

 

Då, inför advent för nio år sedan, när min lilla bebis var så sjuk levde jag i någon slags surrealistisk värld.

Å ena sidan var jag så lycklig för att vi fått just lilla H till oss, jag var så lycklig att hennes fina syskon var galet förälskade i henne – och stolta över henne. Å andra sidan var jag fullkomligt skräckslagen över att vi inte skulle få ha henne kvar. Svårt hjärtsjuk och dessutom med ett svårt fel i tarmen som vi anade men som bvc bortförklarade med att jag var en smått hysterisk mamma. Kanske var jag hysterisk, vad vet jag? Men var jag det så var jag det av skräck för att döden skulle ta henne ifrån oss, inte för något annat.

Jag undrar vilken förälder som inte hade varit hysterisk då…?

 

Vi har fler barn, vi måste fungera och vi gjorde allt som stod i vår makt för att livet skulle rulla på vanligt och liksom lyckligt för syskonens skull. En dag när jag i min skräckslagenhet försökte få livet att fungera som vanligt gick jag på julmarknad med barnen. Lilla H i bärsele på magen och med en nioåring och två sjuåringar i mina två händer. Jo, det går – jag lovar! Då står hon där, precis framför mig. Den mörkhyade lilla vackra ängeln som liksom talade till mig, till mitt hjärta. Hon som tycktes få mig att förstå att olika är bra. Jag som aldrig tidigare haft något emot olikheter, men heller inte funderat särskilt mycket över olikheter blev oerhört berörd av just den här ängeln.

 

♥

 

 

… på Luddes skrivbord…

Nej, jag snokar inte bland hans grejer, inte alls.

Pappret låg där, uppvikt som om det väntade på mig. Väntade på att jag skulle läsa.

 

Jag blev lite nyfiken på vart Ludde fått pappret ifrån. Han berättade att det varit en man och pratat i skolan. En man, aktiv inom Amnesty, som pratat om mänskliga rättigheter och värdegrunder.

På pappret läser jag:

 

 

Så enkelt, så klokt, så sant…

 

♥

 

… som är smärtsam på många vis…

En sådan bok som jag på ett vis vill sträckläsa, men på ett annat vis känner ett behov av att lägga ifrån mig. Lägga ifrån mig för en stund. För att ta in det jag läst. 

 

Jag läser mycket. Ibland flera böcker på en gång. Lite efter humör väljer jag vilken jag vill läsa just för stunden. Inte alltid gör jag så. Ibland har jag av någon anledning ”bara” en bok att läsa. Ibland vill jag inte läsa något annat än den jag just läser. Ibland passar sig en bok inte att blandas med en annan bok inne i mitt huvud, inne i mitt hjärta. Det är verkligen olika hur böcker beter sig med mig, och jag med dem för den delen.

 

Jag läser hur karaktären i boken upptäckt att hon hanterat livet istället för att leva det.

Orden träffar mig smärtsamt hårt…

Inte så att jag går omkring här på jorden och inte lever, för lever gör jag. Varje dag söker och finner jag anledningar till att verkligen leva, till att vara glad, till att skratta. Mitt liv är rikt på glädje. Men genom författarens ord är det som om polletten trillar ner. Hanterat livet, det har jag gjort i många år. Inte istället för att leva, men en stor del av mitt liv har gått åt, och går till viss del åt, till att just hantera. Hantera olika saker. Inte på så vis att jag kämpat med att hitta glädjen i livet. Inte alls. Jag är ju en glad människa! Men jag inser att jag hanterar mycket, istället för att vara i de situationerna. Jag hanterar och parerar för att undvika konflikter, osämja, obehagliga situationer. Istället för att sträcka på mig och inse att en konflikt, en osämja eller en obehaglig situation inte är hela världen. Istället för att inse att det inte är en så stor grej att jag behöver gå omkring och oroa mig, grubbla ihjäl mig, ligga sömnlös eller ens hantera alla dessa situationer. Jag kan ju leva i dem istället. Lära mig av dem. För dem är väl en del av livet tänker jag, när jag nu tänker klokt. Då kanske jag inte alltid behöver sträva efter att hantera livet på så vis att jag försöker undvika att hamna i jobbiga lägen…?

Vissa situationer, visst och absolut. Vissa saker vill man bara inte vara med om och då skall man nog lyssna till sig själv tänker jag. Men inte jämt och samt…

 

Jag läser:

 

Jo, jag känner igen mig. Kanske jag ändå inte ska… och Tänk om…

Handlar det om dålig självkänsla?

Jag vet inte. Jag har ingen aning.

Jag vet att orden träffade mig. Att igenkänningsfaktorn är hög.

Jag vet att jag hellre vill leva livet än hantera livet.

Så får det bli.

… fast man borde föra talan…

När man vet att man borde säga ifrån, markera, men inte riktigt förmår.

 

Då kan jag bli besviken på mig själv, arg på mig själv och väldigt, väldigt ledsen på mig själv. Långt senare kan jag bli lite förlåtande till mig själv – jag vet ju varför jag inte riktigt förmår i vissa situationer. Men känslan lämnar mig liksom inte. Inte då jag inte förmått.

 

Jag syftar på alla de miljoners, triljoners gånger människor uttrycker sig nedlåtande om andra människor. Med andra människor menar jag olika människor. Olika människor skulle kunna vara lilla H. Jag syftar på kränkande uttryck. Jag syftar också på raljerande av olika människor. Ibland är jag stark. Då är jag på. Då kan jag bli arg och minsann lära omgivningen ett och annat vad gäller sättet att uttrycka sig. Andra gånger, när jag är som starkast, kan jag lugnt och sakligt förklara att jag mycket väl förstår att den andra förmodligen inte menar något illa med sitt uttryck. Jag kan också förklara att det gör mig ledsen och illa till mods då någon uttrycker sig si eller så. Men då får jag vara, ursäkta mig, jävligt stark den dagen. För då blottlägger jag mig själv och hela mitt känsloregister och jag vet aldrig vart vi hamnar efter den diskussionen.

 

Och så finns det de gångerna jag inte riktigt förmår…

Jag förmår inte att bli arg. Jag förmår inte heller att vara lugn, saklig och pedagogisk. Jag förmår helt enkelt inte att säga ifrån eftersom jag då faller handlöst. Det gör så fruktansvärt ont att falla handlöst. Det finns inget skyddsnät. Det känslomässiga skyddsnätet är beroende av hur stark jag är, där och då.

 

När lilla H och jag var med om ett otroligt sårande kalas i juni kunde jag inte förmå mig att säga ifrån. Inte där och då. Jag kunde inte för jag orkade helt enkelt inte bli ledsen inför massa folk jag inte kände och på ett kalas. Jag hade glömt mitt hårda skal hemma. Utan skalet förmår jag inte. Jag fick många kommentarer på det inlägget. De flesta förstående, peppande och många upprörda. Några av de som kommenterat tyckte att jag var feg. Undrade vad jag var för mamma som inte stod upp för mitt barn. Om jag inte står upp för mitt barn, vem skall då göra det…?

 

Det gjorde ont att höra. De orden lämnar mig inte. Jag tycker att jag står upp för mina barn. Jag tycker att jag är som en tigrinna när det kommer till dem och deras väl och ve. Jag skulle gå igenom eld för deras skull. Precis som alla andra mammor och pappor skulle göra. Ändå förmår jag inte alltid att vare sig gapa, skrika eller föra ett vettigt resonemang i alla de situationer där jag hör folk tanklöst uttrycka sig nedlåtande om olika. Fast de inte menar illa. De flesta menar inte illa. Har jag glömt mitt skal klarar jag inte alltid av att blotta hela mitt känsloregister genom att snora, hulka och fulgråta inför kreti och pleti. Det är svårare än vad någon som inte varit i den situationen kan förstå.

 

För ett tag sedan var jag med om det. Igen.

Jag befann mig på ett mycket trevligt ställe. Ett ställe med mycket skratt, flams och framförallt med en varm och hjärtlig ton. Skratten och flamsen spårade ur och blev hysteriskt roliga. Då säger någon plötsligt:

 

 

Jag satte i halsen. Det var skrattet som fastnade. Jag blev kall av någon iskyla som snabbt spred sig i hela mig. Inte heller hann jag värja mig innan någon tillägger:

 

 

Skrattsalvorna rungade.

Jag kom på att jag tanklöst nog hade glömt mitt skal hemma den morgonen. Utan skal förmår jag inte.

Istället harklade jag mig, blinkade bort det blanka i ögonen – tårarna som ville trilla över. Sedan rufsade jag till mitt hår så att det liksom hängde ner över ansiktet. De som känner mig vet precis hur jag ser ut då. Så reste jag mig och gick därifrån.

Skratten ekade ännu…