Vi är för himla…

… dåliga på att göra små roliga saker i vardagen jag och min man…

Veckorna bara rusar fram med jobb, läxor, träningar, matcher, simskola, etc etc och när helgen kommer så gör vi det klassiska; fredagsmys och ett glas rött i soffan och plötsligt känner man hur trött man faktiskt är. Vi har inte jätteofta vänner hemma på middag och vi är inte särskilt ofta borta på middagar. Det beror inte på att vi inte har vänner – det lät nästan så – snarare beror det på att orken saknas fast viljan finns.

Det är ju aptrist!

Som så många gånger förr har jag bestämt att vi ska hitta på mer saker, tillsammans eller var för sig, bara vi gör lite mer. Det är som med träningen; jag får mer ork att träna mer, göra mer om jag tränar än om jag ligger på latsidan. Jag tror att man får energi och ork av att göra saker. Jag pratar inte om stora saker, jag pratar om små happenings i vardagen, happenings som gör dig glad.

Efter att för ett par veckor sedan delgett min man att nu, nu måste vi göra mera små saker som gör oss glada (jag är inte helt säker på att han förstod vad jag menade) så bokade jag biljetter till en föreläsning för oss båda igår.

Mm… kul med föreläsning kanske du tänker… jag hör att det inte låter som en kul happening men det var det!

Jag gillar i och för sig föreläsningar, helst av den sorten där det är så kallade vanliga människor som pratar utifrån livserfarenhet och inte de med professorer, psykologer eller liknande, utan där någon talar så att du känner igen dig, så att du förstår, så att det blir greppbart. Jag berättade, eller rättare sagt så mailade jag en länk till min man och sade att det här ska vi nog gå på, det kan bli kul. Minst sagt skeptisk svarade han

”Ok… vill du det så gör vi det…”

Kan hända att han hade i bakhuvudet att det är bäst att hänga på eftersom jag sagt att jag tycker att vi ska göra mer små saker för egentligen är han inte så mycket för föreläsningar (tror jag).

Vi lyssnade på och upplevde Martin Melin och Peter Karyd i deras föreläsning ”Who´s Your Daddy?”.

En fullkomligt lysande, rolig och tänkvärd föreläsning om pappors tankar kring allt som har med barn och föräldraskap att göra. Allt ifrån graviditet och förlossning till första tiden med bebisen och de förändrade roller man som par plötsligt kliver in i. Den otroligt höga igenkänningsfaktorn gav upphov till många skratt. De säger utan omsvep vad många föräldrar tänker och känner men som få vågar säga högt. Jag som mamma inser att jag i många frågor har ett helt annat förhållningssätt till vad de tar upp än vad en pappa har. Det betyder ju inte för den saken att jag har rätt, eller… har inte mammor alltid rätt…?

Nej, så är det naturligtvis inte och allt kan inte mätas i rätt eller fel, vi tänker och tycker olika helt enkelt och det är helt ok.

Jag har ingen aning om hur deras turné ser ut men försök att gå och lyssna och upplev om de är någonstans i närheten av dig. Martin Melin har dessutom gett ut en bok som heter ”Coola pappor” som jag plötsligt känner att jag vill läsa. Jag har trott att den är till pappor, för pappor men inser att även jag kommer ha stor behållning av den.

Hur kändes det då efteråt?

När vi äntligen, bara sådär en vanlig tisdagskväll ordnade barnvakt och gick på en föreläsning? Upplyftande om du frågar mig! Frågar du min man vet jag inte riktigt. Han var positiv efter föreläsningen och höll med om den höga igenkänningsfaktorn som i sig upplevs väldigt rolig. Jag reflekterar och funderar mycket efteråt, det gör jag alltid. Min man skulle välja att säga att jag grubblar och att grubblandet kommer bli min död – tänk så olika man ser på det! Jag är tveksam till att han idag grubblar på det som sades igår, men att han funderar på föreläsningen det vet jag, den gjorde intryck på oss båda!

Väl hemma drabbades jag av det dåliga samvetet igen.

Varför kan jag inte bara tänka att jag är good enough och det räcker?

Lilla H som ogärna vill ha barnvakt, om det inte är någon av syskonen förstås. Mormor är ok, men helst vill hon ha sin mamma hemma. Ibland undrar jag om hon förstår att spela martyr? Att hon ser det gör ont i mamma-hjärtat då hon utförligt beskriver att hon minsann vill att jag ska vara hemma?

Så klart hon gör!

Det gjorde både Ebba och Ludvig då de var små så varför skulle hon inte göra likadant?

Ebba på ett otroligt raffinerat sätt – en fullfjädrad martyr vid tre års ålder – thank God att det växte bort – , Ludvig på ett mer högljutt och utåtagerande sätt som lät hela släkten förstå att endast mamma är gott nog. Även det har vuxit bort tack och lov – det hade varit lite knepigt med en 15-årig grabb som endast tycker att mamma är gott nog!

 Lilla H då?

Hon är något mitt emellan, eller både och om man hellre vill det; en fullfjädrad och högljudd martyr!

Mormor var hemma med Hedvig igår och jag vet att de har det mysigt. Men så säger mormor att Hedvig blivit ledsen då hon skulle göra sig iordning för att sova. Tysta, stilla tårar för att hon ”längtal föl mamma…”.

Åh, det sticker i hjärtat på mig!

Så sansar jag mig lite, inser att mormor har läst saga, att de två har myst lite, att lilla H har somnat lika gott som när jag är hemma och att det faktiskt inte gått någon nöd på henne och att hon idag har en mamma som känner sig lite uppiggad…