Lilla H kan verkligen konsten att…
 
 
… glädjas åt det lilla…
 
 
Varje dag gläds hon åt det lilla och jag tänker att det gör henne rik, det gör att hon har extremt mycket att glädjas åt. Jag avundas henne emellanåt, samtidigt ser jag att hon faktiskt dagligen lär oss alla i familjen att uppskatta just det lilla.
 
Idag blev det, igen, alldeles uppenbart för mig att det är de minsta tingen i livet som faktiskt glädjer mig allra mest. Den vetskapen gör mig glad, ”tätteglad” som lilla H skulle ha uttryckt det!
 
I bilen på väg hem från fritids hör jag plötsligt från baksätet Hedvig utbrista:
 
 
– HEJ!
 
 
Jag tittar lite snopet på henne och säger ”Hej, hej…” till henne.
Då brister hon ut i gapskratt och medan skrattet bubblar ur henne säger hon:
 
 
– Nej mamma, säg inte ”hej” till mej! Du sägel fel! Jag läsel det stål ”HEJ”, titta mamma!!!
 
 
Så pekar hon rakt förbi mig och ut igenom framrutan.
Framför mig står (jo, vi stod stilla) en bil med ett registreringsnummer som började på ”HEJ”.
 
Jag brast ut i skratt jag också!
Stupid me som undrat varför lilla H plötsligt och bara sådär ropat ”hej” från baksätet.
 
Det är då jag känner den, lyckan som bubblar upp i mig över att mitt lilla hjärta faktiskt läser. Lilla fina duktiga bästa Hedvig med sin extra kromosom, med Downs syndrom, med språkförsening, med särskilda behov, med… ja, med allt vad många andra väljer att se främst  – innan de ser just Hedvig – hon läser! Hon läser ordbilder, visst, men hon ljudar, får ihop och läser korta ord och lite längre ord och återigen ger hon delar av sin omgivning en knäpp på näsan!
 
Men det bästa av allt, hon glädjer mig något oerhört med sina nyförvärvade kunskaper och hon rustar sig själv med den fantastiska självkänsla och det självförtroende hon är så väl värd och som hon så väl behöver i livet.
 
Så glöm för allt i världen inte vad ett enda litet ord kan betyda…
 
 
– Hej…