Jag tror minsann att…

…en reptil-gen smugit sig in i min yngsta dotters ”fina lilla klopp”…

Jag trycker på ogilla-knappen flera gånger om dagen, dock utan resultat…

Ibland kan jag förbise, ibland blir jag trött och emellanåt blir jag rosenrasande! Det sistnämnda inträffade imorse och jag känner att jag har huvudvärk ännu…

Jag pratar om den lilla stygga tungan som räcks ut mot mig i parti och minut. Likt en reptil kommer den blixtsnabbt ut mot mig, för att lika snabbt försvinna in i den lilla söta, hallonröda munnen igen…

Harmlöst kan man tycka – men inte i flera år!!! Skall jag aktivt leta efter en anings förbättring skulle det väl vara att det numer sker blixtsnabbt, säkert i tron om att mamman inte hinner se. Tidigare sträcktes tungan gärna ut länge, länge och gärna tillsammans med ”retsticke-ljud” vilket om möjligt var än mer provocerande och definitivt svårare att förbise.

Men hur kommer det sig att min lilla, söta, snälla och kärleksfulla flicka plötsligt blir svart i blicken, väser ”fan” och likt en reptil sträcker tungan snabbt in och ut ur munnen, helst flera gånger på rad?!

Finner jag kanske en reptil i släkten om jag forskar lite, eller är det ”bara” den argsinta Roos-genen jag fört vidare och vars egenskaper jag så innerligt hoppas kommer att dala ut inom kort….?

På mig dalade de argsinta egenskaperna ut vid fem års ålder…