En söndagspromenad…

… i bokstävernas och läsandets tecken…

Detta gav per automatik en glad, mallig och stolt mamma!
Just glädjen, den ogenerade malligheten och den lika ogenerade stoltheten över just ens egna barn överträffar det mesta, jag sticker inte under stol med det.

Igår tränade lilla H, efter en bra stunds övertalning, på att cykla på sin nya cykel med bara två hjul. Som så många gånger förr gjorde vi en deal; först fotboll, sedan fotboll, sedan lite mera fotboll och se´n lite cykling!

Cykelturen gick till lekplatsen i området bredvid där vi tillbringade en bra stund. På lekplatsen finns gungor och på gungorna hittade Hedvig bokstäver. Jag stod en bit bort och hörde henne ljuda bokstäverna samtidigt som hon förde sitt lilla finger från vänster till höger. Undrande tittade hon upp mig och frågade:

– Haaaaaags?! Va´ äl Haaaags föl nå´t?

– Hags? Hm, det är som ett namn ungefär…

– Neeeej, vad du äl toki´! Gungol hal inga namn!

Då jag ledsnade på lekplatsen föreslog jag att vi skulle ta cykeln till skogen för att se om vi kunde hitta några små tussilago. Lilla H tyckte idén var strålande och kom själv på att vi på väg till skogen passerar ”hemmahuset” och tyckte det var passande att där ställa in cykeln i garaget igen.

Man väljer sina strider och den valde jag bort!
Vi ställde alltså in cykeln i garaget och traskade bort till skogen.

Väl framme plockar Hedvig upp en pinne, nej en gren, ett halvt träd eller något i den stilen – högre än mig i alla fall – och utbrister:

– Kolla mamma! Jag har hittat ett ”Y” – stora ”YYYYY”.

Och visst hade hon hittat ett gigantiskt Y!
Lilla duktiga Hedvig som ser bokstäver och ord överallt just nu – jag hejar på!

En kort stund senare sjunker Hedvig ner vid en brunn och likt episoden vid gungan ljudar hon högt för att sedan säga:

– Lås! De´ stål lås mamma! De´ äl fel, de´ äl en blunn (brunn)!!!

Jag spricker snart av stolthet…