– Hon är jättetrivsam…
 
 
… lilla H…
 
 
Igår var Hedvig lite less på mig, eller på att jag inte ville leka rättare sagt. Tilläggas skall att jag hade spelat spel (flera olika till och med), jag hade målat, spelat fotboll, spelat killerball, spelat twister, jag hade hängt i romerska ringar (sant) och jag hade fixat fika och lunch!
Så jag vet inte om jag behöver ha dåligt samvete för att jag – då luften helt gått ur mig – bad Hedvig att leka lite själv, erbjöd mig att sitta med på en kantsten så att hon kunde få åka sparkcykel på gatan (som hon inte får göra alldeles ensam)…?
 
Hur som helst tyckte Hedvig att jag var urtrist och sa till mig att hon ville leka med ”Koffel”.
”Koffel”, det är Kristoffer det, vår fina grannkille!
”Koffel” är två år äldre än lilla H och alltid, alltid supermysig med henne.
Jag kan ändå känna mig tveksam då hon vill gå och ringa på bara sådär…
Jag är nog innerst inne rädd att han skall tycka att det är jobbigt att hon kommer…
Hur det än är så leker de inte på lika villkor, samtidigt som en del av mitt förnuft säger mig att han så klart också kan ha – och förmodligen också har – behållning av en lekstund tillsammans med lilla H.
 
Eftersom vi var lite less båda två sade jag lite avmätt:
 
 
– Visst, ring du på hos Kristoffer och fråga om han vill åka sparkcykel med dig. Du kan fråga själv…
 
 
Det gjorde hon!
Trots blygsel…
 
Ut kom han ”Koffel” med sparkcykel och allt.
Sedan åkte de sparkcykel tillsammans, länge, länge, och Kristoffer lärde Hedvig några coola trix, som att hoppa med sin sparkcykel och till och med åka baklänges på den.
 
Sedan försvann de båda till Kristoffers trädgård för att fånga fjärilar och bara en stund senare hörde jag dem skratta på studsmatten för att därefter spela fotboll.
När det gått någon timme gick jag och ringde på för att kolla att allt gick bra och för att tala om för Kristoffer och hans mamma att det är helt ok att säga till när de tycker det är dags för lilla H att gå hem (jag vet ju att ”Koffel” är en av idolerna och betvivlar starkt att Hedvig alls skulle gå hem av sig själv).
 
När jag förklarat detta kommer den, helgens absolut mest värmande kommentar, och det är underbara ”Koffel” som levererar den:
 
 
– Det är ingen fara! Hon är jättetrivsam Hedvig…
 
 
 
 
Ytterligare någon halvtimme senare kommer lilla H hem, dygnsur och ”tättelycklig” efter att ha haft vattenkrig med de stora killarna…