Snön har kommit…

… och värmen med den…

Hur går det ihop?
Snö och värme….

Jo, för jag är alldeles varm inombords av fina människor!
Fina människor som inte ens vet hur mycket deras gester betyder för mig…

Igår då vi vaknade var marken vit!
För första gången denna vinter – och vitare blev den under dagen.

Vi bor alldeles bredvid en av ortens pulkabackar varför vi naturligtvis har tillbringat massor med tid där både igår och idag. Inte bara vi utan alla i Stora Höga tycktes vara där!
Det är kul, oftast i alla fall, för hur det än är råkar vi ut för blickar – de flesta säkert välmenade men i alla fall, nyfikna blickar från folk vi inte känner känns ju sådär…
Jag har verkligen inga problem att svara på frågor vare sig om ljuvliga lilla H eller om Downs syndrom i stort, men jag har problem med blickar!

Är det ”fel” sorts blick gör det ont…
Är det ”rätt” sorts blick värmer det mitt hjärta…

Efter två dagar i pulkabacken och flera möten med gamla dagiskompisar till Hedvig och deras föräldrar så är jag varm inombords. Flera av hennes dagiskompisar har, liksom Hedvig, börjat skolan och en naturlig ”separation” har skett. Dock är det så att vi valt en skola för Hedvig några kilometer härifrån och därmed går hon inte på samma skola som de ”gamla” kompisarna.

Vi möter dem naturligtvis då och då runt omkring där vi bor, ibland blir barnen blyga – naturligtvis då det är länge sedan de lekte tillsammans, nästan alltid blir lilla H blyg…
Men när hon får frågor om skolan släpper oftast blygheten. Hon älskar sin skola och hon berättar gärna om allt hon lär sig där och om hur roligt det är att vara ”stor tjej”.

Så möter vi dem då, igår och idag.
Många gamla kompisar och deras föräldrar.

Vad som händer är att många barn och samtliga föräldrar skiner upp då de ser oss!
De kommer fram, av några får jag en kram och en kommentar om att det var länge se´n, de sätter sig ned på huk och pratar med Hedvig, säger att det var roligt att hon kom till backen, frågar hur hon mår, hur hon har det i skolan, säger att de ser att hon blivit så stor…

Samtidigt som jag känner värmen sprida sig inom mig ser jag hur Hedvigs blyghet släpper, hur hon liksom sträcker på sig och känner sig omtyckt och efterlängtad…

Men, tänker du kanske nu, så vill väl alla känna?
Och visst vill alla känna så, vare sig man är stor eller liten.
Kruxet är att om man råkar ha en extra liten kromosom så är den känslan inte självklar…
Det är säkert, både stora och små kan istället för att prata lite ge ”fel” sorts blick.
En blick som lilla H tack och lov inte har upptäckt ännu.
Än så länge gör den bara ont i mig – som tur är…

Idag struntar jag dock i den känslan, jag njuter av att vara varm inombords och jag hoppas att snön kommer att ligga länge, länge så att tillfällena i pulkabacken blir många fler…

snö