Snön har kommit…
… och värmen med den…
Hur går det ihop?
Snö och värme….
Jo, för jag är alldeles varm inombords av fina människor!
Fina människor som inte ens vet hur mycket deras gester betyder för mig…
Igår då vi vaknade var marken vit!
För första gången denna vinter – och vitare blev den under dagen.
Vi bor alldeles bredvid en av ortens pulkabackar varför vi naturligtvis har tillbringat massor med tid där både igår och idag. Inte bara vi utan alla i Stora Höga tycktes vara där!
Det är kul, oftast i alla fall, för hur det än är råkar vi ut för blickar – de flesta säkert välmenade men i alla fall, nyfikna blickar från folk vi inte känner känns ju sådär…
Jag har verkligen inga problem att svara på frågor vare sig om ljuvliga lilla H eller om Downs syndrom i stort, men jag har problem med blickar!
Är det ”fel” sorts blick gör det ont…
Är det ”rätt” sorts blick värmer det mitt hjärta…
Efter två dagar i pulkabacken och flera möten med gamla dagiskompisar till Hedvig och deras föräldrar så är jag varm inombords. Flera av hennes dagiskompisar har, liksom Hedvig, börjat skolan och en naturlig ”separation” har skett. Dock är det så att vi valt en skola för Hedvig några kilometer härifrån och därmed går hon inte på samma skola som de ”gamla” kompisarna.
Vi möter dem naturligtvis då och då runt omkring där vi bor, ibland blir barnen blyga – naturligtvis då det är länge sedan de lekte tillsammans, nästan alltid blir lilla H blyg…
Men när hon får frågor om skolan släpper oftast blygheten. Hon älskar sin skola och hon berättar gärna om allt hon lär sig där och om hur roligt det är att vara ”stor tjej”.
Så möter vi dem då, igår och idag.
Många gamla kompisar och deras föräldrar.
Vad som händer är att många barn och samtliga föräldrar skiner upp då de ser oss!
De kommer fram, av några får jag en kram och en kommentar om att det var länge se´n, de sätter sig ned på huk och pratar med Hedvig, säger att det var roligt att hon kom till backen, frågar hur hon mår, hur hon har det i skolan, säger att de ser att hon blivit så stor…
Samtidigt som jag känner värmen sprida sig inom mig ser jag hur Hedvigs blyghet släpper, hur hon liksom sträcker på sig och känner sig omtyckt och efterlängtad…
Men, tänker du kanske nu, så vill väl alla känna?
Och visst vill alla känna så, vare sig man är stor eller liten.
Kruxet är att om man råkar ha en extra liten kromosom så är den känslan inte självklar…
Det är säkert, både stora och små kan istället för att prata lite ge ”fel” sorts blick.
En blick som lilla H tack och lov inte har upptäckt ännu.
Än så länge gör den bara ont i mig – som tur är…
Idag struntar jag dock i den känslan, jag njuter av att vara varm inombords och jag hoppas att snön kommer att ligga länge, länge så att tillfällena i pulkabacken blir många fler…
♥
snö
Hej Igen! Precis det här har jag brottats med sedan Tuva kom..när jag försöker förklara det för min omgivning,blir jag som oftast ifrågasatt..-nä,inte är dett väl så! -Det är bara som du tror el -den största fördomen är att just du har fördomar om andra!
Åh,vad ledsen & missförstod jag känner mig då..när Tuva var 6 mån gjorde vi vår första utlandsresa..oj,vad jag fick stå emot..men efter halva resan brast jag totalt. Jag ville bara att "dom" skulle sluta stirra..jag hörde ju hur hon triggade igång samtalsämnen..som Glada Hudvik etc. Vissa förstod inte hyfs & deom vill jag bara slå på käften..men istället fick dom onda ögat. Fast det svåra var just att möta dessa människors blickar..för dom tittade aldrig åt mig..utan glodde ögonen ur sig på oskyldiga underbara Tuva..F..n vade det gör ont! Men så fanns det solglimtar..en öppenhet samt värme hos människor,som såg oss båda,nickade & log el tom dom som kom fram,log,skrattade & tillät sig charmas av Tuva. Dessa människor ville jag bara krama om & tacka. En ny främmande & så förtvivlande känsla..att jag ska behöva tacka för att människor i min omgivning inte bär på fördommar..att de vågar möta oss i vårt sammanhang. Inte klokt egentligen! Och just denna känslan är så svår att få andra att förstå..Våran näst sista dag på resan,blev jag så oerhört glad & lättad. För då dök det upp tre vuxna med funktionshinder och deras ledsagare..för första gången under den veckan kände jag en tillhörighet! Jag gick fram med bultande hjärta & presenterade mig & det är jag så glad över idag! För jag fick lära känna så fina människor.
Goda Tankar Therese
Hej svejs! Kan ni inte skicka lite snö till mig med eftesom jag inte har någon! Kram
Vad underbart det låter. Härligt att ha fina människor omkring sig. Och härligt med snö.
Kram till er!