Det började med Ebba…

… så kom Ludde och allt späddes på…

… så kom lilla H och numer kämpar jag inte längre emot…

Det är ingen idé att kämpa emot – det är så här jag funkar – fast jag kämpar envist emot ändå…

Jag pratar om klumpen i halsen och tårarna som rinner över stup i kvarten.
Både klumpen i halsen och tårarna är okontrollerbara.
De dyker upp av glädje, av oro, av ledsamhet, de dyker upp när jag vill ta över smärta och de dyker framför allt upp helt otippat.

Som idag;
Jag hämtade lilla H på skolan för att åka till bästa P och bästa J på barnmottagningen.
Hedvig tycker om både P och J.

Hedvig tycker det är helt ok att mäta blodtrycket, eller armtrycket som hon själv säger eftersom hon är ”tättelädd” för blod.

Hedvig tycker inte om att få sprutor.
Det gör inte jag heller. Jag är ”tättelädd” för sprutor.

Jag känner nog ändå att jag visst kan vara ett moraliskt stöd, jag känner att jag kan trösta, men jag känner inte att jag kan ljuga och säga att sprutor inte gör ont – för sprutor gör ”tätteont”…

– Mamma, almtlycket göl inte ont! De bala klamal tättehårt på almen! Hellel hul?

– Precis! Armtrycket gör ju inte ont, det bara kramar lite på armen.

– Ja älskal inte splutol mamma!

– Nej, jag älskar inte heller sprutor Hedvig.

– Splutan göl ont! Ja vill inte ha…

– Mmm, sprutan gör ont Hedvig, men du måste ta den.
Mamma har också tagit den då jag var liten, Ebba och Ludde också, men ont det gör den…

Armtrycket gick bra att mäta.
Trycket var inte så bra men Hedvig är bra, hon är tålmodig och bäst på att just mäta armtrycket.

Sprutan gick…
Ja, jag vet inte hur den gick?
Den blev av, så kan vi väl säga…

Sittandes i mitt knä och storgråtandes redan då armen tvättades av ropar Hedvig:

– Nej, ja vill inte, ja vill inte, JA VILL INTE!!!!!

Ungefär då sticks nålen in…
Hedvigs bruna, vackra, av skräck uppspärrade ögon möter förtvivlat min blick och hon skriker:

– AAAAAAAAJ! MAMMAAAAAAA! AAAAAAAAAJ! HJÄLP MIG MAMMAAAAAAAAAAAAA!!!!!

Det är då det sker!

Det som började med lilla Ebba, späddes på med lilla Ludde och ännu fortgår med lilla H.
Jag vet att det inte är någon idé så jag inser att det inte hjälper att försöka skärpa mig.
Tårarna rinner på mig och jag känner mig som en svikare, som en förrädare, som en hemsk mamma som gör våld på sitt barn genom att hårt hålla fast istället för att rädda mitt lilla älskade barn…
Jag kan inte sluta och även jag får papper att torka tårarna med av fina, snälla P…

Jag vet att många av er tänker att ”Äh, det är bara en spruta, det går fort över…” fast för mig handlar det inte om sticket eller om det som injiceras. För mig handlar det om smärta, skräck och förtvivlan hos mitt lilla barn och jag kan inget göra för att hjälpa…

Jo, en liten sak kan jag göra;
Jag kan lova en fika med chokladboll efteråt.
Det gjorde jag och visst fikade vi, med både chokladboll och cola-slush!

Ännu blank i ögonen av tårar tittar lilla H på mig när vi fikar och säger:

– Ja tänkte mamma, vi kunde gå till leksaksaffälen o se vad jag önskal mig näl ja hal tagit en spluta…?

Den ännu tårögda mamman tittar på sitt lilla hjärta och säger:

– Så klart vi skall gå till leksaksaffären och se vad du önskar dig gumman!

Det gjorde vi och vi fann det som Hedvig (just idag) önskades sig allra mest och det var en bil.
Inte vilken bil som helst utan Bärgar´n!

Vi köpte Bärgar´n som lilla H önskade sig när hon tagit en spruta…

ont