Ví har en skotträdd…
 
 
… liten flicka här i huset…
 
 
Nej, vi har ingen hund så det är ingen sådan jag talar om.
Vi har en skotträdd liten H…
 
Det gör ont i hjärtat och se hennes vackra, bruna, stora, kloka ögon alldeles fulla av skräck så fort hon hör minsta lilla smäll. Det är som om hon verkligen inte förstår vad som sker men ändå är sanslöst övertygad om att det är något farligt det där med smällare och raketer.
 
Minns våra senaste nyårsaftnar där lilla H likt ett djur, kanske likt en skotträdd hund, trampar och trampar. Ingen får ta i henne, ingen får krama, ingen får trösta och den skräckslagna blicken söker hela tiden en flyktväg om utifall det värsta kommer att hända.
 
Förra nyårsafton drog vi ner husets samtliga rullgardiner och persienner redan tidigt på eftermiddagen. Då Hedvig spelade eller såg på film på sin iPad hade hon sitt nya Hello Kitty headset på sig. Då hon lade bort iPaden åkte hörselkåporna på, allt för att minimera risken att höra en smällare eller ett fyrverkeri. Likt ett mantra har lilla H senaste veckan rabblat att hon inte är rädd för fyrverkier. Det är lite som i Sällskapsresan: ”Jag är inte rädd, jag kan flyga” men när det väl sker är hon mer än rädd, hon är skräckslagen…
 
Vi har, likt kloka hundägare, tackat nej till två begivenheter på nyårsafton.
Det är ingen uppoffring, tvärtom, det är för oss självklart.
Folk säger att de förstår, att de ska minimera hennes rädsla etc och det är fint. Kruxet är att det sällan håller en hel kväll igenom. Där finns andra som tycker att fyrverkerier är spännande och vackra, där finns andra som vill öppna dörren på vid gavel för att njuta de vackra färger som sprids över himlavalvet. Då är det mer än kört för lilla H och det sista vi önskar henne är ännu mer rädsla, ännu mer skräck…
 
Nej, vi blir hemma på nyårsafton och ett vänpar kommer hit till oss.
Ett vänpar som tycker det är helt ok att våra persienner är neddragna och som tycker det går jättebra att avnjuta en god trerätters middag utan att kunna se ut.
 
 
Jag läser Agrias tips för att lugna en skotträdd liten hund och eftersom jag inte hittar några tips på hur man lugnar en skotträdd liten H så läser jag om hur man lugnar skotträdda hundar istället.
 
Där står att om man har en hund som är paniskt rädd bör man uppsöka veterinär för att få något lugnande.
Jag undrar i mitt stilla sinne om det kanske kunde vara en bra grej? Samtidigt är ju lilla H en partypingla av stora mått ( ni vet, hon välter gärna granen på julfesten etc) och jag vill ju att hon skall kunna njuta av gästers sällskap, av god mat, av ett vackert dukat bord etc.
 
Sedan läser jag att man så långt det går bör ljudisolera sitt hus med hjälp av tjocka gardiner, madrasser i fönstren etc. Jag tänker att det gör vi ju redan med neddragna gardiner och hörselkåpor på – det hjälper sådär…
Man kan också ha radion på på hög volym står det. Vi har iPad och TV med av Hedvig valda program på på hög volym. Även där tycks vi göra vad vi kan.
 
Jag läser att man absolut inte skall ta med sin skotträdda lilla hund ut för att titta på fyrverkerierna och undrar spontant vem i hela världen gör en sådan dum grej?! Hedvig har inte varit med ute och tittat på vackra fyrverkier sedan hon låg i vagn…
 
Det sista rådet jag läser ifrån Agria är att man under resten av året bör träna sin skotträdda hund. Gärna med hjälp av en startpistol om man har tillgång till sådan. Har jag kunnat översatt tipsen ovan någorlunda från en skotträdd liten hund till en skotträdd liten H känner jag starkt att här går gränsen. Jag kommer inte att träna min skotträdda lilla H med hjälp av en startpistol under resten av året, det kommer jag definitivt inte
 
Jag hoppas istället att folk kommer att fyra av sina raketer med vett och med sans.
Jag önskar, liksom tidigare år, att folk inte smäller smällare i parti och minut under hela nyårsafton bara för att liksom. Jag önskar också att folk skulle ha lite örståelse för skotträdda hundar och skotträdda små barn.
 
Jag vet att många finner en tjusning i att smälla.
Själv tycker jag att det kan vara otroligt mäktigt att skåda en paljett av färger på den i övrigt svarta himlen men jag har lite svårt att förstå tjusningen i att smälla smällare som verkligen bara smäller…
 
Efter att ha googlat och läst Agrias råd för skotträdda hundar känner jag nog att människan har väldigt mycket gemensamt med djuren.
 
Kanske är hunden ändå människans bästa vän?