Nu har vi fått…

… X antal timmar beviljade av LSS-handläggaren…

Det är bra…
… fast jag vet inte om det känns bra…

Det är kluvet!

Det känns bra att stöd och hjälp finns att få…
…men det känns inte bra att saker och ting måste tillrättaläggas för att lilla H skall få det som är självklart för andra små barn…

Det känns orättvist…
… men också bra…

Åh, jag kan inte ens bena ut själv hur det känns i hjärtat, i huvudet, i magen!
Hur skall jag då kunna förklara för någon annan?
Någon annan som inte är i samma situation, som tror sig förstå men som ser allting utifrån och oftast mer rationellt och sakligt än vad jag gör…

Jag är inte rationell och saklig när det kommer till mina barn.
Kanske man inte ska vara det med sina egna barn?
De har ju så stor plats i ens hjärta att det kanske är nödvändigt att man först och främst tänker och känner med hjärtat och magen?

Av LSS-handläggaren fick jag veta att timmarna på kortis på helgerna är fulla.
Hon tyckte dock inte att vi skulle tacka nej utan låta Hedvig använda sig av kortis en veckodag då och då…

Njaaa… alltså jag har svårt att se nyttan med kortis för Hedvigs del då.
Svårt att se vad det ger henne att gå dit efter skola och fritids då hon är ”tättetlött” och faktiskt bara vill gå hem…?

Så kan jag inte göra mot mitt lilla, lilla hjärta!
vill jag inte göra mot mitt lilla, lilla hjärta!
En ”tättetlött” liten H skulle förmodligen vara ledsen och längta hem.
Hur skall jag då kunna övertyga henne om att det är kul på kortis?

Då beslutet på antal timmar damp ner i brevlådan gjorde jag som så många gånger förr med alla dessa brev;
jag läste det snabbt, samtidigt som jag packade upp några påsar med mat från Ica, låtsades vara saklig och försökte rycka på axlarna och dra slutsatsen att ”Tja, det här var ju bra…”

Varför jag låtsas?
Självbevarelsedrift antar jag…?
Det är ju så jobbigt att vara tyngd, att vara orolig, att vara ledsen…
Bättre då att emellanåt lura sig själv lite och låtsas vara t ex rationell.

Det funkar!
En stund, några timmar eller några dagar – det är olika.
Den här gången fungerade det några dagar, kanske två, sedan kunde jag inte hålla mig längre utan gick ut till min man som då stod vid grillen och sade:

– Vet du vad?!
Om kortis inte har plats på helgen så ser jag inte nyttan för Hedvig!
Då vill jag inte att hon skall vara där utan då kanske vi skall se om det finns någon fantastiskt varm och kärleksfull familj som vill ”låna” det bästa vi har då och då istället…?

Jag vet inte vad jag var beredd på för svar (och jag kände att jag lagt fram det lite väl bestämt) men min man vände sig om, tittade på mig, tittade sedan på Hedvig som lekte vid lekstugan, tittade på mig igen och sade:

– Jag tänker likadant…
En familj som kan ta med Hedvig på roliga saker att göra utan oss, en familj som kan låta Hedvig vara en naturlig del av deras familj och umgänge, en familj som tycker mycket, mycket om Hedvig för just den hon är…

Mycket mer om detta blev inte sagt och vi funderade nog vidare lite på varsitt håll hur vi skulle, kanske, eventuellt, gå vidare med våra tankar.

Så plötsligt!
Som en skänk ifrån ovan kommer det ett lite undrande men mycket varmt mail ifrån M!
Mitt hjärta tog ett glädjeskutt medan jag läste!
M och hennes familj har länge funderat på att ha ett litet ”extra” barn då och då.
M och hennes familj känner att de har tiden, viljan och längtan efter att lära känna någon ny som de kan få ”låna”, ta del av, lära känna och lära av…

M och jag har mailat ett par veckor, vi har mailat mycket!
Vi har också pratat!
Jag har en oerhört positiv bild av M och hennes familj, bara det värmer hela mig.

Imorgon kommer M och hennes familj hem till oss!
Det är lite nervöst…
Tänker att de kanske känner likadant!?

Vi har lovat varandra att vi ses förutsättningslöst, det är mycket som skall stämma.
Personkemin måste stämma, vi måste tycka om varandra.

Lilla H måste tycka om.
Lilla H måste lita på.
Lilla H måste känna nyfikenhet och glädje.

Jag tror att Lilla H kommer att tycka om.
Ibland tycker hon om direkt, ibland tar det ett tag – det är ok.

M och hennes familj måste tänka många gånger på om de är beredda att göra detta…

Det är en lång bit kvar, men vi tar första steget imorgon och ser vad det ger.

Om detta känns bättre än kortis?

Mmm… mycket bättre…
Det är kluvna känslor i det här också naturligtvis, men hade vi redan känt den här familjen så hade det ju ”bara” varit som att låna ut sitt barn till en god vän – och det gör man ju gärna.

När jag tycker att det känns ledsamt försöker jag se det som att detta egentligen är som att ge Hedvig en present, hon får något hon per automatik inte har – det kan väl inte vara fel…?

Glad och rörd är jag över att M och hennes familj ”hittat” lilla H…

present